Veckans bokbål

Med tanke på mitt yrke borde jag såklart ha en betydligt mer förlåtande inställning till dålig litteratur och tycka att alla har lika mycket rätt att få ge ut sina alster för allmän läsning men det tycker jag inte. Vissa böcker är helt enkelt för dåliga för att få existera och jag tänker nu ta tillfället i akt och varna för några av dessa verk och på så sätt kanske rädda åtminstone några potentiella läsare från traumatiska läsupplevelser.

Alltså:
Veckans bokbål: VINGKLIPPT ÄNGEL av Berny Pålsson

Den här självbiografiska boken handlar om 20-åriga Berny Pålssons kamp mot psykoser och olika former av missbruk. Här pratar vi sönderskurna armar, överdoser, självmordsförsök och psykoser och det är därför viktigt att notera att jag har stor respekt för den här vilsna flickans kamp mot droger och depression men det ger henne ingen rätt att skriva usla böcker. Vissa avsnitt där hon inte svamlar runt och pratar en massa skit är riktigt bra, men tyvärr upptar dessa sansade partier inte en särskilt stor del av den här migränframkallande boken. Resten består av stycken som: "Jag är en ängel. Inte en människa. Min verklighet började när mina vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i."

Men det är inte det som är det värsta med boken. Det värsta är att hon tycker att hon och hennes vänner är så jävla speciella och de enda som sett ljuset. Tyvärr är det ganska många unga "alternativa" människor som trots att de pratar vitt och brett om sin hårda kamp mot depressionens demoner ändå lägger någon form av prestige i att må dåligt. Som att skälet till att de mår dåligt är att de är lite förmer än andra. Lite smartare och lite mer kapabla att genomskåda livet vi lever. Folk i sådana här böcker tjatar alltid om att de är för rena och vackra för att leva i den här världen. Som att de är några jävla änglar som av misstag dunsat ner här mitt i misären och inte är kapabla att hantera all smärta och allt lidande. Som att vi "vanliga" människor är det då. Sorry bruden men det är tyvärr lika för alla. Den där mannen i kostym du såg på bussen förra veckan kanske har en depression som skulle slå din med hästlängder. Man har bara olika sätt att hantera det på.

Och så är det det där med kläderna. Hon yrar om att folk ser på henne och hennes vänner med avund när de trippar runt på stan i tiaror, tyllkjolar, flerfärgat hår och viftandes med trollspön. Hon anser att alla andra är förtryckta medan hon och hennes lilla skara trasiga vänner är rena och vackra och oförställda och att alla inners inne önskar att de kunde vara som dem. Hon och människor som hon är så upprörda över att folk inte tar dem på allvar och försöker göra om dem och inte respekterar dem beroende på deras utseende och kläder. Men själva tycker de att det är helt ok att hacka på folk som går runt i normala kläder och anklaga dem för att vara tråkiga, fantasilösa och alltför anpassade till den tråkiga normala och förtryckta normen. Nej Berny, jag vill inte gå runt och se ut som ett emokid på speed och jag vill definitivt inte ha lösvingar och vifta med trollspön i plast. Och jag är fullt nöjd med att båda halvorna av mitt huvud har samma hårfärg. 

Alltså, jag är ledsen men den här boken lyckades, trots goda intentioner, bara göra mig mycket mycket irriterad och jag skulle inte vilja rekommendera den till någon överhuvudtaget. De enda som skulle kunna uppskatta den är nog människor som är precis som hon själv och eftersom det sista de behöver nog är mer ved på elden så borde vi förbjuda den så fort som möjligt.

 Nästa veckas bokbål: ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman

PS. Ge mig gärna tips och varningar om andra böcker jag absolut inte borde läsa.

Kommentarer
Postat av: Ell, 17

Jag håller med. Själv har jag nu både tagit mej genom ätstörningar, identitetskriser och depressioner, och jag vet att det inte är vackert.

Jag fick rådet att läsa om andra som haft det svårt, så jag läste "Inte som andra döttrar" av Deborah Spungen och "Vingklippt ängel". Spungen beskriver sin schizofrena dotter som något alla blir lidande av, hur hopplöst allting känns och hur svårt det är både för dottern och hennes omgivning. "Vingklippt ängel" däremot uppmuntrar sjukdomen.



Jag blev livrädd. Jag trodde jag själv var schizofren, min kusin var det, och han tog livet av sej. Det fanns inget fint med det.

Nu är det så att jag faktiskt aldrig haft någon psykisk störning, men under mina neuroser har jag försökt gå vidare som vanligt och inte visa alltför mycket utåt. Jag hade ju liksom lärt mej att det skulle bli "bättre" om man skar sej. Jag prövade, och allt blev bara värre. Jag hade långärmat flera veckor efter, för att jag skämdes.



Min klädstil är väl lite udda, men vid trollspön och plastvingar har min gräns redan passerat.

Man kan faktiskt lida utan att visa det genom flerfärgat hår och tyllkjolar! Vill man klä sej så, okej. Vill man klä sej på andra sätt, okej.

Vad spelar det för roll? Lidandet är detsamma, hanteringen är individuell.



Förlåt om det blev lite långt ^_^'

2008-07-28 @ 01:55:35
Postat av: Koma

Ell: Tack för din kommentar. Du har absolut rätt i det du säger. Deborah Spungens bok (som för övrigt är mycket bra) visar på en sida av problematiskt känsloliv som i stället för att glorifiera det hela faktiskt redogör för hur det berör nära och kära. Och att det inte är något att eftersträva.



Och angående udda klädstil så är jag omgiven av vänner med sådan. Och har väl själv också alltid försökt eftersträva att vara lite annorlunda. Det är ett samhällsinslag jag omfamnar med öppna armar. Däremot gör det mig arg när folk ser ner på de som klär sig "normalt".

2008-07-31 @ 13:29:49
Postat av: Fransosen

Oh, jag har inte läst boken men däremot såg emelie och jag en dokumäntär om den där lilla emofittan, Det är utan tvekan en av de roligaste filmer jag någonsin sett. kände efter det här att emelie tack vare sin fantastiska livsinställning och människosyn verkligen är kvinnan i mitt liv.



berny sitter iklädd en hutlöst fut lila fuskpälskappa i sin soffa hemma i sin fula lägenhet omgiven av sina katter. Soffan är klädd i knallröd fuskpäls. Samma sorts skrikiga fuskpäls oms jackan. Att säga att det är en estetisk våldtäkt på alla sinnen är en underdrift. naturligtvis har hon väldigt underliga hårfärger. Det är tydligen ett av symptomen på schizofreni.



iaf. det här är bara hur hon ser ut, än så läge har jag inte gått in på vad människan gör. så, vad gör hon. jo, hon sitter och skriker i en tfn till någon stackars soc-tant som vägrar skriva ut kraftiga narkotika-klassade mediciner över tfn. och heller inte är sugen på att leverera till dörren. Stackars berny är i upplösningstillstånd över att onda soc/någon slags inrättning?/annan myndighet inte vill ge henne som kämpar så mot sjukdomen och sitt narkotika beroende. Vi tvångas förstå vilken kamp det är att kämpa mot sjukdomen och narkotikaberoendet. jag upprepar mig här för att du ska förstå hur svårt det är. vilken respekt vi ska ha för bernys lidande. det här är innan Berny drar fram en spegel, en påse med pulver och gör iordning en lina åt sig själv. sedan ser hon rakt in i kameran och säger "vilken misär" och drar i sig tjacket.



Hon sitter alltså i en lila fuskpäls i sin röda fuskpälssoffa i en ful förortslägenhet omgiven av katter och efter att ha skrikit åt en stackars förskrämd soc-tant så drar hon i sig knark framför kameran och har fortfarande mage att vara självrättfärdig. Emelie och jag exploderade i skratt. det kändes som det enda rätta.

2008-12-28 @ 12:19:52
Postat av: Koma

Pierre: HAHAHAHAHAHA! Fan det missade jag! Det är min Berny det. You go girl! :)

2009-01-07 @ 15:08:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0