Veckans bokbål

Innan jag börjar: Jag inser att en fråga som vid detta lag antagligen har börjat växa fram i vissa personers hjärnor är varför jag envisas med att läsa den här skiten. Men det är helt enkelt så att jag har extremt svårt att lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat, hur sorgligt dålig den än är. Och den här boken fick jag faktiskt rekommenderad till mig (jag väljer att hålla den stackaren som tyckte boken var bra utanför detta)........

EN DEL AV MITT HJÄRTA av Mathias Björk

Obs, innehåller spoilers!

Egentligen borde jag av den Tomas Ledinsmäktande titeln ha förstått att det här är skit och det faktum att huvudpersonen i stort sett alltid går runt i ljusa jeans och vit skjorta borde ha gjort mig än mer uppmärksam på detta, men jag har aldrig påstått att jag är vidare smart.

Ok, lets go: En del av mitt hjärta handlar om Kristoffer som arbetar som fotomodell i New York. Han känner sig vilsen och har fyllt ensamheten han känner inombords med droger och tillfälliga sexuella förbindelser. En dag dyker hans ungdomskärlek plötsligt upp, en krock med det förflutna som får Kristoffer att fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.

Man skulle kunna se detta som en Per Hagman Light. En diethagman. Grunden är i stort sett den samma. Man som inte längre är purung drabbas plötsligt av någon form av livskris. Han finner sin tillvaro tom och meningslös. De unga flickorna är inte lika roliga att ligga med längre. Han GÖR det förvissa fortfarande men dagen efter drabbas han av ångest inför det omoraliska han just utfört i och med att ligga med en 17-åring. Så han ligger med några till för att döva ångesten.

Den här gången handlar det alltså om den New Yorkboende FANTASTISKT snygge och FANTASTISKT framgångsrike fotomodellen  Kristoffer som efter att han sprungit på sin ungdomskärlek Amira återvänder till Stockholm och tar jobb som engelskalärare på ett gymnasium (ja den totalt outbildade världsmodellen får på mindre än några dagar heltidsjobb som engelskalärare på ett gymnasium, det stämmer).

Kapitel om hans liv i nutid blandas med starletnovelluktande avbrott från hans ungdomsperiod och det är väl meningen att dessa skall vävas samman så att man förstår hur dåligt stackars Kristoffer nu mår när han får veta att Amira ska gifta sig med Lukas, killen han en gång blev dumpad för.

Språket är helt erbarmligt. Och otroligt osammanhängande. I ena sekunden så låter det som ett halvporrigt Mitt Livs Novellinslag och i nästa sekund försöker han låta djup och filosofisk. Det låter som en kille som just gått på skrivarkurs och fått höra att han måste blanda in lite liknelser och avancerade ord för att folk ska tycka att det han skriver är intressant. Och som tagit rådet på allvar utan att på något sätt kunna behärska det. Eller vad sägs om följande:

"Även om han gjorde sitt yttersta för att inte tänka på Amira, lyckades hans undermedvetna  finna den ena associationen efter den andra. Han ville inte utsätta sig för smärtan och självförnedringen att närvara under hennes vigsel, men på samma gång kunde han inte föreställa sig att inte göra det. En självmotsägelse som ledde till en inre debatt i vilken förnuft och rationalitet ställdes mot känsla och passion. En debatt som de sistnämnda gick segrande ur. Han intalade sig att smärtan var ett nödvändigt ont för att slutligen kunna lägga Amira bakom sig en gång för alla."

Eller mitt favvisavsnitt som råkar vara bokens sista stycke. Amida gifter sig alltså med Lukas trots att hon bara några dagar innan gett efter för sin brinnande passion (hallå kan ni säga Harlequin barn?) och hoppat i säng med Kristoffer och följande stycka utspelar sig strax efter att Kristoffer flera år senare just sprungit på Amida (givetvis bärandes på ett litet barn) på NK:

"Den klara höstluften mot hans ansikte hade en vitaliserande verkan. Det tjocka molntäcket som hade täckt östra Svealand som ett tättsittande lock de senaste veckorna hade spruckit upp och solen strålade från en klarblå himmel. Han välkomnade solens ljus på samma sätt som de växter som under vintern ligger i dvala välkomnar vårsolens första strålar. Trädens lövskrudar bildade ett färgsprakande skådespel utan dess like.

Han torkade bort tårarna från ögonvrårna. Trots den känslomässiga stormen som briserade inom honom höll den vackra, om än något vemodiga, höstdagen löfte om en lovande framtid."

Oh my god.....