Sommarens första bokbål
Hoppas ni haft/har en bra boksommar!
Självklart har jag som vanligt vid den här årstiden plöjt mig igenom en ansenlig mängd böcker. Några bra och några mindre lyckade. Jag är naturligtvis överlycklig över de bra böcker jag hittat, de som fått mig att fastna och som gjort mitt liv lite finare och rikare, men upphör aldrig förfasas över skräpet svenska förlag faktiskt väljer att ge ut. Jag skulle naturligtvis kunna hylla de böcker som faktiskt berört mig, men eftersom det är mycket roligare att dissa än att hissa så gör jag inte det. Om någon däremot skulle vilja veta vilken typ av böcker jag tycker om och rekommenderar så är det bara att maila mig på [email protected].
Alltså presenterar jag sommarens första bokbål.
ANDRA SIDAN ALEX av Unni Drougge
Det här är en bok jag länge planerat att läsa. Den har beskrivits som Unnis stora genombrott och som något av en generationsroman. Jag förväntade mig naturligtvis aningen mer än detta.....
Som intro till boken har författarinnan valt texten till Nirvanas "Smells like teen spirit" och om någon vänlig person kan förklara för mig vad den överhuvudtaget har att göra med boken skulle jag bli väldigt glad. Hela Cobain-Love-historien är smörigt och rörigt invispad och på något sätt ska tydligen självmordet vara det som får bokens "hjältinna" att tippa över kanten. Men det känns bara som en krystad anledning till att få använda en cool låttext på första sidan.
Detta går att läsa på bokens baksida: "Andra sidan Alex är en närgången skildring av ett förhållande i sönderfall och av mediekarusellens destruktiva baksida. En stark roman om passion, sex, våld, skvaller, svek och krossade drömmar." Samt: " Här finns träffsäkra interiörer från tidningsvärlden och musikbranschen, avslöjande porträtt av snobbiga kändisar och drastiska skildringar från partyn och innekrogar."
Boken handlar alltså om Sophie och Alex som har fyra barn tillsammans och driver en framgångsrik tidskrift. Men självklart så döljer den vackra ytan ett destruktivt förhållande fyllt av alkoholism, misstro och våld. För ingen som jobbar inom media kan ju må bra och hålla sig nykter i längre än två dagar i sträck. Det vet vi ju alla. Sophie är ledsen över att de inte längre bor på landet och kelar med kor och hugger ved och föder barn hemma utan bedövning och stickar bohemkoftor tillsammans och Alex är livrädd för att misslyckas med karriären och pimplar därför öl och Jägermeister på Café Tivoli hela kvällarna tillsammans med andra hippa mediatyper med namn som Lottie Lorenzon, Lalle Glanz, Linus Linson och Lasse Larsson, medan han fryntligt sexmobbar sina stackars kvinnliga praktikanter. Att det rör sig om sexmobbing framgår dock inte i boken. Enligt Unni Drougge är det tydligen helt normal redaktionsjargong.
Jag kunde helt enkelt inte välja ett enda stycke att citera utan valde några väl valda lösryckta rader som nog sammanfattar skrivstilen ganska bra:
"Hon riggade om taggen till sin andra nypa"
"Sophie hörde babbel och flatgarv från Peås rum. Där satt det obekymrade frilansfrälset och mådde prima. Drönarkungarna"
"Sådärja, nu kom vi genast ner på nitty gritty, svarade Sophie giftigt men samtidigt gäckande. Nu var hon en foxy bitch."
"Irene var proper och välondulerad."
"Synd på en så rar ärta. Efter denna åtrådda trubadissa lommade en ranglig Bill Öhrström som en ledsen drake. Han var Lisas omsusade fiancé."
"Josef, sa Sophie och plirade överlägset mot den murrige murveln."
Dessa stycken skulle ju lätt kunna få en att tro att historien utspelar sig i någon sorts söderkåksmiljö på 40-talet (tjeeeeenare, tjeeeenare serru!) eller möjligen i missbrukarkretsar på 70-talet, men boken kom alltså ut första gången 1996.
Jag är också tvungen att ta med ett textstycke av mer sexuell art eftersom det oftast är då man verkligen förstår hur bra, eller dålig, en författare egentligen är. Håll i er:
"Alex särade på hennes svullna filéer, drog undan det köttiga draperiet och kände på rosen". "Hon var som en Lamborghini Diablo - svårflörtad och hårdväxlad, men sen... Mästerlig, smidig, bäst! Och det var bara han som kunde ta henne i kurvorna."
Jösses.......
Att Sophie dessutom på fullt allvar lallar runt i en vit fotsid fuskpälsponcho med kapuschong är helt enkelt inte ok. Vilket årtionde man än befinner sig i.
Naturligtvis slutar denna bok i ännu ett rungande antiklimax. Den som väntar sig någon form av upplösning kan ju kolla efter den i stjärnorna. Detta har naturligtvis gjort mig mycket motstridig inför tanken på att ge mig på någon av hennes andra böcker. Men om ni är av skiftande uppfattning får ni gärna höra av sig. Vem vet. Jag kanske missar ett bländande mästerverk.
