Veckans bokbål

Jag väntar lite med att recensera Jenna Jamesons märkligt utdragna försvarstal och ger mig i stället in på den snåriga vägen att håna feel good-litteraturen. Jag har nämligen låtit mig förstå att det helt enkelt inte är ok att tycka att Tisdagarna med Morrie är en skitbok. Men det tycker jag. Och nu ska jag förklara varför.

Dagens bokbål är alltså TISDAGARNA MED MORRIE av Mitch Albom

Om boken:

"Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet.
Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."

Alltså den här snubben håller på att dö. I den inte allför trevliga neurologiska sjukdomen ALS. Men inte är han ledsen för det inte. Men han vill inte bara tyna bort och därför bestämmer han sig för att göra döden till sitt sista projekt. Han vill bli en mänsklig handbok. Så himla fint. Den här snubben är så ren och vis att han inte längre är mänsklig. Han blir som någon form av Buddhakarikatyr som man inte kan ta på allvar. Som en längre och inte lika rörlig Yoda.  Han har liksom ett rosa sken runt sig och minst tre glorior, två änglakörer och en fucking jävla trombonparad bakom sig.

Sen är det ju också så att jag har väldigt svårt för böcker och filmer där folk inte pratar som vanliga människor gör. Det är därför jag får krypningar längst ryggraden av jobbiga tv-serier som Felicity och Dawson's Creek där små hemska människor som ska föreställa vara 16-åringar sitter och pratar som om de vore 110 och hade varit med om två världskrig. Nu har ju vår huvudkaraktär Morrie lite mer livserfarenhet än så att komma med, men pratar någon NÅGONSIN såhär i ett vanligt vardagssamtal?:

"Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de ärr upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för."

Eller....

"Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?" säger han.
 Spänningen mellan motsatser?

 "Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet.
Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan."
Det låter som en brottningsmatch, säger jag.

"En brottningsmatch." Han skrattar. "Ja, så kan man beskriva livet."
Och vem vinner? frågar jag.
"Vem som vinner?"
Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder.

"Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid." 

Och lägg på detta en RIKTIGT amerikansk atmosfär där man liksom verkligen hör stråkarna i bakgrunden. Vissa partier blir så kväljande kvalmiga och drypande att det inte finns någon möjlighet överhuvudtaget att ta resten på minsta allvar.

Det här är en tunn liten skruttbok som man läser ut på nån timme och glömmer till och med snabbare än så. Vill ni ha en kort lättläst bok som får er att tänka lite och må lite bättre så prova gamla beprövade Tao Enligt Puh. Den ger garanterat mer behållning.

"Ior surar.

Nasse är ängslig.

Kanin räknar ut saker & ting.

Uggla spelar värdig.

Puh bara ÄR.

Och däri ligger hans nyckel till taoismens hemligheter."

Ior har inte ALS. Nasse är inte sportjournalist. Kanin är inte Yoda och Puh tror inte på fullt allvar att han har nyckeln till lycka. Det DÄR är banne mig filosofi på hög nivå. Utan stråkar och gamla döende gubbar.