Som långsamt torkande målarfärg.......

Dagens bokbålsbok är DIMMORNAS LEK av Kate Morton.

När jag fick handlingen i den här boken förklarad för mig så trodde jag naturligtvis att den skulle passa mig perfekt. Ni som känner mig vet ju vilken soft spot jag har för melodramatisk dekadens som man VET kommer att leda till någon dumt och förhoppningsvis blodigt. Det är ju till exempel så att jag tycker att "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt är en av de bästa böcker som någonsin skrivits (vid sidan om "Brideshead Revisited"). Den har alla de ingredienser som tilltalar mig och är sådär fint snudd på irriterande utan att vara det. Dessutom är den fantastiskt välskriven. Jag har dock bestämt mig för att inte läsa om den eftersom jag är lite rädd att jag ska upptäcka att den inte är lika bra som jag tyckte för x antal år sedan, men det förtränger jag.

I alla fall så känns detta som en Den Hemliga Historien goes både sämre och dessutom lite tantsnuskig. Här finns allt. Tre vackra dekadenta syskon med en air av mystik runt sig, en ung husa som avundsjukt och nyfiket bevakar deras liv och handlingar och, naturligtvis, en mörk hemlighet rörande ond bråd död. Det är bara det att allt är skittråkigt. Donna Tartts roman smyger sig liksom på en. Man behöver inte hela tiden bli itutad hur intressanta och vackra och coola karaktärerna är för det förstår man ändå. Kate Morton verkar däremot tycka att det är nödvändigt att få sin bok att låta som en Harlequinroman där det hela tiden tjatas om hjältinnans "vackra hjärtformade ansikte" tills man bara vill kräkas på henne. Och lägg till en massa tjat om hur de driver runt och är vågade nog att bada sina bara fötter i godsets fontän och dessutom ha mage att dricka drinkar på blanka förmiddagen. Ojojoj. Living on the edge.


Handlingen är denna:

Ett skandalomsusat självmord på en engelsk herrgård under en stor societetsfest på sommaren 1924 väcker filmaren Ursula Ryans intresse. Hon vill göra film av händelsen och ta reda på vad som ledde fram till den unge, omtalade poeten Robbie Hunters död. Hennes efterforskningar leder till ett vårdhem där en nu 98 år gammal kvinna vid namn Grace Bradley finns. Grace var tjänsteflicka på godset Riverton och är förmodligen den enda nu levande person som var med och kan berätta om hur det var att leva på den tiden och i den miljön.


Grace har under hela sitt liv förträngt vad som hände den där kvällen och har lovat att aldrig avslöja hemligheten, men Ursulas förfrågan väcker de gamla minnena till liv och hon börjar läsa in sin berättelse på band. Parallellt med händelserna i nutid och framväxten av Ursulas film får läsaren Graces (tråkig)  berättelse. Hur hon som 14-åring kom till Riverton och familjen Hartford, hur hon blev alltmer invävd i systrarna Hannah (också tråkig) och Emmelines (om möjligt ÄNNU tråkigare) liv och till sist hennes egen roll i det som skulle bli den stora tragedin.


Jag kan sammanfatta det hela med ett ord: Tråkigt.


För att edga till historien lite så ägnar dig syskonen åt något de kallar "leken" och här skulle man ju kunna tro att det kunde börja bli lite intressant. Man drar ju till exempel gärna paralleller till leken de ägnar sig åt i Den Hemliga Historien. Men nejdå.  Inga mörka hemligheter här. Ingen cool dekadens. Bara en barnlek som antagligen varenda unge ägnat sig åt. Och som är FULLSTÄNDIGT oviktig för berättelsen. Och tråkig.


Det bör även tilläggas att den "chockerande hemligheten" som till slut avslöjas också är tråkig. Boken är uppbyggd för att skapa förväntningar men upplösningen får en snarare att känna sig som om man önskat sig en Ipod men öppnar paketet och hittar en ful mp3-spelare från Claes Ohlsson. Som dessutom bara är på 1 GB.


Hade författaren slängt in några rejäla sexscener så skulle man i alla fall kunna placera in boken i tantsnuskfacket ordentligt, men nu hamnar den inte ens där. Nu hamnar den i stället i mitt bokbål. Tråkig, tråkig och tråkig.


Dessutom är omslaget fult. Och jättetråkigt.


Kommentarer
Postat av: Olle

Verkar ju vara en höjdare... Själv sitter jag fast i ett riktigt bottennapp. Jag har under ett tag läst kvalitetslitteratur, men kände att det var dags att bejaka mitt sanna jag med lite kioskhorror. Hence "The Descent". Jag trodde att den skulle ha någonting med filmen (med samma namn) att göra, lätt något av det otäckaste jag sett på flera år, men där hade jag fel. Jag borde lagt ifrån mig smörjan för länge sedan, men det är inte sådan jag är. Jag äter alltid upp allt på tallriken. Jag dricker upp hela flaskan med vin. Jag läser alltid hela boken (utom "Mammutjägarna" när jag var femton, den fimpade jag efter hälften). Men ibland är detta svårt, och orsakar visst lidande. "The Descent" är ett exempel på detta. Men jag är snart klar, då jävlar blir det nog lite tyskt, skulle jag tro...

2009-01-30 @ 20:22:08
URL: http://ytterstadomen.blogg.se/
Postat av: Kajsa

Ja du, jag tyckte inte heller att den var speciellt bra, om jag inte minns fel så var den ju inte spännande heller, eftersom den där hemligheten avslöjades någonstans redan i början (det var ju övertydligt där ett tag, tyckte jag i alla fall).

2009-01-31 @ 14:36:27
URL: http://fridayforever.blogg.se/
Postat av: Anna S

Problemet med att "Den hemliga historien" är så fantastiskt bra är ju att alla böcker med liknande tematik automatiskt blir en besvikelse. För de är alltid sämre, och i jämförelse med favoritboken blir de så mycket sämre...

Ungefär på samma sätt som att alla tv-serier med liknande tematik som Buffy automatiskt blir dåliga i jämförelse.

2009-02-24 @ 18:29:59
URL: http://evilkitten.blogg.se/bok/
Postat av: koma

Olle: Jag tror vi har samma problem du och jag. Med några få undantag så kan jag inte heller sluta läsa böcker, hur dåliga de än är... (PS. Filmen The Descent är riktigt bra, det håller jag med om).



Kajsa: Ja precis. Det var ju inte direkt någon överraskning de kom med....



Anna: Jag gillar att ALLT går att jämföras/dras paralleller med Buffy :)

2009-02-26 @ 10:20:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0