Veckans bokbål

Dagens bokbålsbok är DIMMORNAS LEK av Kate Morton.

När jag fick handlingen i den här boken förklarad för mig så trodde jag naturligtvis att den skulle passa mig perfekt. Ni som känner mig vet ju vilken soft spot jag har för melodramatisk dekadens som man VET kommer att leda till någon dumt och förhoppningsvis blodigt. Det är ju till exempel så att jag tycker att "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt är en av de bästa böcker som någonsin skrivits (vid sidan om "Brideshead Revisited"). Den har alla de ingredienser som tilltalar mig och är sådär fint snudd på irriterande utan att vara det. Dessutom är den fantastiskt välskriven. Jag har dock bestämt mig för att inte läsa om den eftersom jag är lite rädd att jag ska upptäcka att den inte är lika bra som jag tyckte för x antal år sedan, men det förtränger jag.

I alla fall så känns detta som en Den Hemliga Historien goes både sämre och dessutom lite tantsnuskig. Här finns allt. Tre vackra dekadenta syskon med en air av mystik runt sig, en ung husa som avundsjukt och nyfiket bevakar deras liv och handlingar och, naturligtvis, en mörk hemlighet rörande ond bråd död. Det är bara det att allt är skittråkigt. Donna Tartts roman smyger sig liksom på en. Man behöver inte hela tiden bli itutad hur intressanta och vackra och coola karaktärerna är för det förstår man ändå. Kate Morton verkar däremot tycka att det är nödvändigt att få sin bok att låta som en Harlequinroman där det hela tiden tjatas om hjältinnans "vackra hjärtformade ansikte" tills man bara vill kräkas på henne. Och lägg till en massa tjat om hur de driver runt och är vågade nog att bada sina bara fötter i godsets fontän och dessutom ha mage att dricka drinkar på blanka förmiddagen. Ojojoj. Living on the edge.

Handlingen är denna:

Ett skandalomsusat självmord på en engelsk herrgård under en stor societetsfest på sommaren 1924 väcker filmaren Ursula Ryans intresse. Hon vill göra film av händelsen och ta reda på vad som ledde fram till den unge, omtalade poeten Robbie Hunters död. Hennes efterforskningar leder till ett vårdhem där en nu 98 år gammal kvinna vid namn Grace Bradley finns. Grace var tjänsteflicka på godset Riverton och är förmodligen den enda nu levande person som var med och kan berätta om hur det var att leva på den tiden och i den miljön.

Grace har under hela sitt liv förträngt vad som hände den där kvällen och har lovat att aldrig avslöja hemligheten, men Ursulas förfrågan väcker de gamla minnena till liv och hon börjar läsa in sin berättelse på band. Parallellt med händelserna i nutid och framväxten av Ursulas film får läsaren Graces (tråkig)  berättelse. Hur hon som 14-åring kom till Riverton och familjen Hartford, hur hon blev alltmer invävd i systrarna Hannah (också tråkig) och Emmelines (om möjligt ÄNNU tråkigare) liv och till sist hennes egen roll i det som skulle bli den stora tragedin.

Jag kan sammanfatta det hela med ett ord: Tråkigt.

För att edga till historien lite så ägnar dig syskonen åt något de kallar "leken" och här skulle man ju kunna tro att det kunde börja bli lite intressant. Man drar ju till exempel gärna paralleller till leken de ägnar sig åt i Den Hemliga Historien. Men nejdå.  Inga mörka hemligheter här. Ingen cool dekadens. Bara en barnlek som antagligen varenda unge ägnat sig åt. Och som är FULLSTÄNDIGT oviktig för berättelsen. Och tråkig.

Det bör även tilläggas att den "chockerande hemligheten" som till slut avslöjas också är tråkig. Boken är uppbyggd för att skapa förväntningar men upplösningen får en snarare att känna sig som om man önskat sig en Ipod men öppnar paketet och hittar en ful mp3-spelare från Claes Ohlsson. Som dessutom bara är på 1 GB.

Hade författaren slängt in några rejäla sexscener så skulle man i alla fall kunna placera in boken i tantsnuskfacket ordentligt, men nu hamnar den inte ens där. Nu hamnar den i stället i mitt bokbål. Tråkig, tråkig och tråkig.

Dessutom är omslaget fult. Och jättetråkigt.

Det blir en ganska stillsam sågning den här gången. Den här boken gör mig inte direkt agiterad. Den får mig inte att vilja klättra på några barrikader. Först tänkte jag inte ens skriva om den alls. Men jag upptäckte att jag vid blotta tanken på den fick liksom som små röda kliande utslag av irritation som inte riktigt ville ge med sig, så det är uppenbarligen något jag bör få ur mig. Jag vill ju inte starta en epidemi. Alltså:

Dagens bokbål är DE SKAMLÖSA av Sisela Lindblom

Det är alltid lika intressant med bokrecensioner. Om denna bok skriver till exempel DN:

"en skamlös satir över det materialistiska, konkurrensinriktade och nervösa nuet som speglar sig i sig själv men aldrig är nöjt med vad det ser."

Som sagt. Mycket intressant. Framför allt därför att det är så tydligt att de redan VET vad det är meningen att boken ska vara en satir över. Vi vanliga dödliga som läser boken helt utan annan information än det som står på bokens omslag har det inte alltid lika lätt.....

"De skamlösa ger en häpnadsväckande realistisk bild av gränslös självupptagenhet i individualismens nutidstecken, kärlekens kommersialisering och sexlivets globalisering."

Ok.....

"Det är en roande och försåtlig attack på alla de drömmar som tecknas i läppglansrosa och som chicklitförfattare, damtidningar och förlag skor sig på."

Jahaaaaa! DÅ fattar jag. Jag trodde att det VAR chicklit men så var det en försåtlig ATTACK på chicklit. Smart. Synd bara att jag inte fattade det när jag läste den. Det är liksom lite grann som med Lisa Magnussons (ska föreställa vara krönikör för Aftonbladets Debatt-sajt...) krönikor. Jag förstår att hon försöker säga något men jag kan för mitt liv inte förstå VAD. Hon är helt enkelt inte kompetent nog att få fram sin mening eller ens en ynka liten röd tråd och det gör mig synnerligen irriterad.

Hela röran utspelar sig på en modetidningsredaktion där Nathalie och Tito slåss om vem som ska bli mest framgångsrik. Titos högsta dröm är att bli gift. Gärna med pojkvännen Erik, men bröllopet i sig är det som egentligen är viktigt. Nathalie ska föreställa ha någon typ av hemlig crush på Tito, samtidigt som hon drömmer om att bli porrfilmsproducent och jobbar på att skriva en artikel om en polsk nätstrippa (och jag misstänker att det är här babblet om "kärlekens kommersialisering" och "sexlivets globalisering" kommer in). Det är vad jag skulle kalla en rätt tråkig och förvirrande chicklitberättelse med en massa personer som varken känns verkliga eller satiriska utan mest bara irriterande, och mitt upp i alltihop nåt konstigt utsvävande om Eriks förvirrade sexualitet och hans ex Amanda som tydligen är författare och vars halvdanna alster vi tvingar läsa stup i kvarten. Helt utan egentlig mening. Och att det sedan ska vara "en häpnadsväckande realistisk bild av gränslös självupptagenhet i individualismens nutidstecken". Har det att göra med att de pratar mycket om handväskor eller? För det gör de väl i alla chicklitböcker nuförtiden. Titta på Batemans upprabblande av produkter i "American Psycho". Där är det inte så svårt att ana att man har att göra med en aningens överspänd förbrukningsjunkie. Men att Tito och Nathalie råkar gilla snygga handväskor eller fina underkläder gör dem väl knappast till störda individer i ett sjukt konsumtionssamhälle? Hoppas jag i alla fall. För annars ligger jag själv ganska illa till.

När det gäller själva skrivstilen så är bokhelvetet FULLSTÄNDIGT osammanhängande. Att skriva en bok med insprängda noveller och liknande kan vara ett mycket effektivt grepp men detta blir bara förvirrande. Och framför allt tråkigt. Ett tag satt jag och kollade om det saknades sidor i boken eller om sidnumreringen verkligen var korrekt. Jag tänker inte dra några citat för ni kan välja vilken chicklitbok som helst så förstår ni vad jag menar. Hon skriver ungefär exakt likadant som till exempel Denise Rudberg, med enda skillnaden att Denise inte utger sina böcker för att vara samhällskritik.

På frågan om vad författaren själv vill säga med boken svarar hon tydligen:

"Att man måste försöka ifrågasätta sig själv och sammanhanget man hör hemma i. Personerna i boken är helt oförmögna till det. Och så är jag väl själv också till viss del, man sitter fast i en form. Men det är bra om man åtminstone försöker."

Och det låter ju djupt och fint men alltså jag är ledsen Sisela. Jag ser ingen kritik, ironi eller sarkasm alls. Ingen smart samhällskritik. Ingen försåtlig attack. Det jag ser är ännu en bok i raden av chicklitböcker. Och tyvärr en sådan som råkar vara mycket mycket sämre än de flesta andra...

Läste just Joe Hills En Hjärtformad Ask. Och eftersom boken, om än inget mästerverk, faktiskt tilltalade mig så ägnar jag inte mer tid och energi åt själva innehållet. Däremot har jag funderat en del över författaren själv. Killen föddes alltså 1971 som Joseph Hillstrom King, son till självaste skräckmogulen Stephen King. Och valde vid släppet av sin första bok pseudonymen Joe Hill. Och det är ju här man börjar fundera lite på hans motiv. Självklart lär det väl vara aningens jobbigt att som ung författare, OCH son till en av världens mest kända skräckförfattare, faktiskt ge sig in på samma genre. Men samtidigt är han väl inte så korkad att han inte tror att folk inte kommer att skriva om honom under hans rätta namn. Han är ju inte precis någon hemlighet. Så om han nu valt en pseudonym för att inte åka snålskjuts på sin pappa även om exakt alla vet vem han är så får han ju en hiskelig massa cudos i vilket fall. Nu framstår han ju liksom som en cool kille som inte vill åka snålskjuts på sin kända farsa även om han naturligtvis gör det ändå eftersom varenda recension självklart nämner att han är Stephen Kings son. Och förstorar det ÄNNU mer eftersom han valt ett annat namn.

Nåja. Nog om detta. Jag har ju lovat att inte beröra välskrivna böcker. Jag kan därfär glädja mina ack så få, och troligen lätt sinnesrubbade läsare, med att jag under den senaste tiden plöjt igenom ett stort antal böcker, varav oroväckande många var av mycket tvivelaktig kvalite. Jag ska genast sätta igång med att recensera några av dem. Återkommer....

PS. Jag tackar även för de tips jag fått och lovar att med brinnande iver kolla upp dem.