Veckans bokbål

På grund av att jag riskerar någon form av hjärnblödning om jag fortsätter blogga på blogg.se, så följer jag nu ack så många andra (bland annat fantastiska Anna med sin Bokstävlarna) och byter till wordpress. Där har jag ju även min pysselblogg World of Artcraft, och det tilltalar ju min ordningsamma bibliotekarieådra att ha saker på ett och samma ställe.

Jag har flyttat över mina gamla inlägg till den nya bloggen men behåller den här gamla ett tag till. Och det enda skälet till det är att jag inte vill förlora alla fina kommentarer jag har fått på mina inlägg.  Men jag hoppas att ni följer med mig i flytten och fortsätter säga vad ni tycker om det jag skriver.

Så välkomna till nya, och förhoppningsvis förbättrade VECKANS BOKBÅL

Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har utvecklat en last. En last som jag ännu inte är fullt beredd att stå för. Men jag inser ju att jag måste komma ut med detta själv innan det kommer från någon annan och jag får stå där i skamvrån och våndas. Så here it goes: Jag har blivit beroende av Philippa Gregory.

Denna osannolika utveckling inleddes några dagar innan mitt stora amerikaäventyr. På semestern ska det softas och då ska det läsas lättläst och substanslöst. Så jag införskaffade mig ”Den andra systern Boleyn” och ”Arvet efter Anne Boleyn”. Och började läsa. Och PANG så var jag fast som en vilt kämpande delfin i ett tonfisknät.

Och nu VET ju jag vad ni kommer att säga. Passion. Ond bråd död. Intriger. Historisk miljö. Jag slänger ju
tantsnuskstenar som är stora som atombomber här i mitt lilla glashus. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

Dessa böcker har ju en hel del som talar emot dem. Förutom att de med viss rätt skulle kunna placeras i tantsnuskfacket så är de ju på alla sätt och vis hejdlöst och skamlöst publikfriande. Att säga att de skulle vara svårlästa är inte bara en mild överdrift. För att inte ta upp det faktum att böckerna med allra största sannolikhet är fullständigt historievidriga.

Men det finns också (säger jag med hjärtat fyllt till brädden av skam) en massa som tilltalar mig. Ingen av karaktärerna är särskilt trevliga. Inte ens huvudpersonerna. Snarare tvärtom. Och folk dör till höger och vänster som flugor. Alltid föranlett av ett politiskt rävspel utan dess like. Dessutom frossas det i beskrivningar av miljöer och vackra kläder och vad kan jag säga? Innanför denna hårda bibliotekarieyta är jag fortfarande bara en kvinna. Och jag lekte också med barbiedockor när jag var liten….

Dessutom bör jag väl tillägga (och märk nu väl att jag slåss med näbbar och klor för att behålla lite trovärdighet och stolthet efter detta erkännande) att Philippa Gregory faktiskt sitter på en doktorstitel i 1700-tals litteratur. Så HELT blåst kan hon ju inte vara. Något jag dock å det starkaste måste ifrågasätta är huruvida man verkligen kan kalla detta en ”historisk roman”. Många av de recensioner jag läst utrycker åsikten att böckerna skulle vara bra i historieutlärningssyfte. Och det tror jag inte håller i längden. Visst, Gregory lade ner 3 år på ”Den andra systern Boleyn” och efterforskade tydligen ganska friskt. Men när hon spekulerar i hur människors känslor och personliga uppsåt leder till historiska händelser så är det ju faktiskt hennes egen fantasi det bygger på.

Efter att ha tagit mig igenom ”Den andra systern Boleyn”, ”Arvet efter Anne Boleyn”, ”Den första hustrun” och ”I drottningens närhet”, har jag nu gett mig i kast med ”Jungfruns älskare”. Den behandlar Elisabeth I:s växande romans med den gifte adelsmannen Robert Dudley, och efter att bara ha läst några kapitel nedslås jag av den väsentligt höjda graden av tantsnusk. Den är helt enkelt inte särskilt underhållande eller spännande utan bara ganska plump.

Så nu återstår bara frågan om jag verkligen ska ge mig i kast med hennes andra böcker. Bland dem har vi till exempel ”Blodshämnd”, som tydligen ska vara någon form av skräckromantik med inslag av incest och sadism. Samt dödsdömd kärlek mellan gift prästdotter och språkbegåvad slav i boken ”Förbjudet”. Något säger mig att dessa båda böcker kanske tar tantsnusket ett steg högre än i böckerna och Henrik VIII:s fruar, och det vet jag inte riktigt om jag klarar av. Om någon möjligtvis har läst dem så kan ni väl tipsa/varna mig.

Och om ni plötsligt en dag skulle se mig smyga runt bland harlequinhyllorna i snabbköpet, vilt kliandes i armvecket och med en skuldmedveten men ändå lysten min, så får ni helt enkelt dra ihop en intervention.