Veckans bokbål

Jag känner att det är dags att jag gör en lite mer generell genresågning nu. Det kommer säkerligen att bespara mig en massa tid. I stället för att behöva sitta framför datorn och hytta med näven i luften för mig själv varenda gång jag gör en sågning så kan jag helt enkelt såga ett helt koncept på en gång.

Så dagens bokbål är:

TANTSNUSK

Boken som i detta fall fick igång mig är Catharina Ingelman-Sundbergs "Brännmärkt". Jag har någon form av Aspergerdrag som gör att jag helt enkelt inte kan lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat läsa den, men i det här fallet var jag tvungen att göra ett undantag när jag kom till sidan 73 och stycket:

"Anne satt tillbakalutad och njöt av musiken medan hon betraktade Mattis säkra handlag med stråken och de små lustiga danssteg som han tog mellan omkvädena. Han har en vacker kropp, tänkte hon, även om den inte är särskilt manlig. Visserligen var han en simpel gycklare, men hon önskade att han skulle komma och sätta sig bredvid henne igen. Hon rodnade inför sina egna tankar."

Där slutade jag läsa. Det var helt enkelt för plågsamt.

I detta fall borde jag redan från början ha anat att det rörde sig om tantsnusk. Texten på baksidan löd ju trots allt: "Brännmärkt - en fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och den dramatiska kampen mellan tyskar och svenskar i det medeltida Stockholm." Med andra ord en bok med lite sådär fint historiskt tema så att tantsnuskarna kan skylla på att de är historieintresserade när de egentligen bara vill ha smygporr. Men eftersom jag inte är särskilt smart så tänkte jag ge den en chans. Och nu sitter jag här och hytter med näven för mig själv igen. (Man kan i och för sig få reda på mycket om en bok bara av att läsa recensionerna på baksidan med lite mer kritiska ögon. I detta fall kom de två positiva kommentarerna från Tranås-Posten och Nerikes Allehanda, medan det lite mer ironiskt syrliga kom från Svenska Dagbladet...)

När det gäller tantsnusk så ser jag det lite som de där porrfilmerna som görs i två versioner. En hardcoreversion och sedan en exakt likadan där de har klippt bort de (för en porrfilm) mer väsentliga bitarna. Man får se huvuden och kroppar röra sig men inget mer. Så då sitter man alltså och kollar på en film med kass musik, dåliga skådisar, värdelös story, pinsam dialog och man får ÄNDÅ inte se något kött.

Om man vill ha romantik, varför köper man då inte bara en helt vanlig roman med romantik i? Och vill man ha sex, varför köper man sig då inte bara ren erotisk litteratur? Varför sitter man och går igenom 178 delar av nån jobbig sörja om trollkarlar och häxbränning bara för att var femtonde sida få läsa nåt taffligt och otillfredsställande försök till sexskildring.

Så i det här fallet uppmanar jag faktiskt folk att ta en liten titt på baksidestexten för att undvika eventuella felköp:

"En fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och maktkampen mellan....." STOPP! TANTSNUSK! "Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till....." NEJ sa jag! TANTSNUSK! "Silje lämnar Trondheim då hennes familj dött i pesten. Ensam vandrar hon utan mål från staden..." NEJ, NEJ och åter NEJ! "Ingelhelm, i Herrens år 814. En liten flicka födds en svinkall vinternatt. Hon växer upp under svåra och brutala förhållanden....." NEEEEEEEEEEJ!!!

I rest my case.

PS. Och om ni någonsin skulle råka få tag på en bok som innehåller orden: "Hans länder värkte efter henne", så släng bort den så fort som möjligt och se till att tvätta händerna (och helst ögonen) noga med svinto innan ni rör någon annat.

Hade helt missat detta:

KÄNN PULSEN SLÅ av  Berny Pålsson

"Berny Pålsson, författare till en av 2004 års starkaste debuter, Vingklippt ängel, är tillbaka med en självbiografi som tar vid där förra boken slutade."

Yay!

"Ett naket vittnesmål om psykisk sjukdom, missbruk och flykt från det förflutna.

I Känn pulsen slå skildrar Berny Pålsson livet som psykisk sjuk missbrukare.
I sina desperata försök att överleva sjunker hon allt djupare ner i en värld av droger, tabletter, alkohol, självförnedring och sexmissbruk.
Och när minnen från den tidiga barndomen hinner ifatt henne, finner hon där ett mörker svartare än hon kan stå ut med. Så kommer Jonas in i hennes liv.
En man som inte missbrukar, som inte fascineras av demoner och ärrad hud, som ser henne och inte sjukdomen.
Plötsligt har Berny något för henne nytt och ovant- ett liv som är värt att kämpa för. Hon vet också att det kommer att glida henne ur händerna om hon inte klarar av att bli drogfri, och det svåraste av allt: möta sitt förflutna."

Och där har vi det igen:

"En vingklippt ängel försöker lära sig att leva på jorden."

Vad gör HENNE så himla speciell?

Hur många är det som egentligen mår toppen?

BORDE jag verkligen läsa detta?

Särskilt med tanke på att hon just polisanmält sin Vite Riddare Jonas för kvinnofridsbrott och misshandel och jag vet inte allt. Tydligen så fick han henne inte alls att må bra som i boken, utan roade sig kontinuerligt med att sparka skiten ur henne när hon inte gjorde som han ville. Och stoppade i sig alla hennes receptbelagda mediciner. Jo, och så hade han stulit hennes katt också.

Men det kliar verkligen i fingrarna och jag vet inte om jag kommer att kunna låta bli.......

Snälla någon stoppa mig.

Jag väntar lite med att recensera Jenna Jamesons märkligt utdragna försvarstal och ger mig i stället in på den snåriga vägen att håna feel good-litteraturen. Jag har nämligen låtit mig förstå att det helt enkelt inte är ok att tycka att Tisdagarna med Morrie är en skitbok. Men det tycker jag. Och nu ska jag förklara varför.

Dagens bokbål är alltså TISDAGARNA MED MORRIE av Mitch Albom

Om boken:

"Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet.
Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."

Alltså den här snubben håller på att dö. I den inte allför trevliga neurologiska sjukdomen ALS. Men inte är han ledsen för det inte. Men han vill inte bara tyna bort och därför bestämmer han sig för att göra döden till sitt sista projekt. Han vill bli en mänsklig handbok. Så himla fint. Den här snubben är så ren och vis att han inte längre är mänsklig. Han blir som någon form av Buddhakarikatyr som man inte kan ta på allvar. Som en längre och inte lika rörlig Yoda.  Han har liksom ett rosa sken runt sig och minst tre glorior, två änglakörer och en fucking jävla trombonparad bakom sig.

Sen är det ju också så att jag har väldigt svårt för böcker och filmer där folk inte pratar som vanliga människor gör. Det är därför jag får krypningar längst ryggraden av jobbiga tv-serier som Felicity och Dawson's Creek där små hemska människor som ska föreställa vara 16-åringar sitter och pratar som om de vore 110 och hade varit med om två världskrig. Nu har ju vår huvudkaraktär Morrie lite mer livserfarenhet än så att komma med, men pratar någon NÅGONSIN såhär i ett vanligt vardagssamtal?:

"Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de ärr upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för."

Eller....

"Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?" säger han.
 Spänningen mellan motsatser?

 "Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet.
Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan."
Det låter som en brottningsmatch, säger jag.

"En brottningsmatch." Han skrattar. "Ja, så kan man beskriva livet."
Och vem vinner? frågar jag.
"Vem som vinner?"
Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder.

"Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid." 

Och lägg på detta en RIKTIGT amerikansk atmosfär där man liksom verkligen hör stråkarna i bakgrunden. Vissa partier blir så kväljande kvalmiga och drypande att det inte finns någon möjlighet överhuvudtaget att ta resten på minsta allvar.

Det här är en tunn liten skruttbok som man läser ut på nån timme och glömmer till och med snabbare än så. Vill ni ha en kort lättläst bok som får er att tänka lite och må lite bättre så prova gamla beprövade Tao Enligt Puh. Den ger garanterat mer behållning.

"Ior surar.

Nasse är ängslig.

Kanin räknar ut saker & ting.

Uggla spelar värdig.

Puh bara ÄR.

Och däri ligger hans nyckel till taoismens hemligheter."

Ior har inte ALS. Nasse är inte sportjournalist. Kanin är inte Yoda och Puh tror inte på fullt allvar att han har nyckeln till lycka. Det DÄR är banne mig filosofi på hög nivå. Utan stråkar och gamla döende gubbar.

STAR av Pamela Anderson

Fråga mig inte varför jag ens kom på tanken att läsa den här boken. Att recensera den är ju ändå lite som att skjuta på en gås som fastnat i torkande betong. Men ibland så blir jag sugen på lite äkta chick-lit och vad kan då vara bättre (eller sämre) än en bok skriven av allas vår favoritbimboblondin Pamela Anderson.

Alltså. Boken handlar om Star Wood Leigh. Egentligen heter hon Esther men alla kallar henne för Star eftersom hon är så jävla kräkfärdigt fantastisk och förtjusande. Nåja. Ung vacker blondin från småstad blir upptäckt på fotbollsmatch och får göra ölreklam vilket snabbt efterföljs av omslag på herrtidningar, roller i tv-serier och förhållanden med bad boys.

Allt är MYCKET väl maskerat. Verkligen. Herrtidningsmogulen traskar runt på sitt mansion iförd pyjamas och morgonrock, och Star får ju såklart en roll i tv-serien "Lifeguards". Varför människan valt att skriva en självbiografi och sedan bara byta ut alla händelsen och karaktärer mot exakt likadana men med mycket fånigare namn kan jag faktiskt inte svara på. Antagligen bara för att inte helt behöva stå för alla taffliga sexskildringar kan man tro.

Star är snäll och söt och rar och blåögd och oskuldsfull in absurdum (förutom när hon har sex med någon av sina bad boys). Detta överöses vi av exempel på. Och naturligtvis tycker alla att detta får henne att vara ÄNNU mer fantastisk och alla älskar henne och gör sitt yttersta för att ta hand om henne på alla sätt och vis. Hon är ju så härligt naiv och spontan. Nu kan jag ju bara tala för mig själv, men tre minuter i samma rum med någon som på frågan om hon vill se luftskeppsfältet svarar "Va, växer luftskepp på fält?" skulle räcka för att få mig att slita huvudet av henne. Eller möjligen gnaga av mina egna händer för att ta mig därifrån. Herregud. Det är väl en viss skillnad mellan att vara rart naiv och fullständigt jävla galopperande debil?

Och mitt i hela den här röran så försöker hon lite trevande få till ett djup som kanske skulle kunna bli någon form av inlägg i debatten om kvinnor som objektifierade vs. självständiga tjejer, men så hopp, är vi tillbaka i tuggummirosa fjortonårsdrömmar igen. Som till exempel vid fotograferingen av Stars första herrtidningsomslag. Hon trivs inte alls. Hon känner sig åsidosatt trots att hon är i centrum. Hon känner sig exploaterad och associerar till två våldtäkter hon som ung blivit utsatt för. Fotograferingen avbryts. Hon får tid att böla lite och samla sig i några minuter och kommer fram till att en man inte ska få henne att skämmas över sig själv. Så snabbt gick det. Ingen terapi här inte. Och missförstå mig inte. Jag är varken för eller emot utvikningar. Men den här bruden framställs som så korkad att man blir mörkrädd och det tror jag inte att NÅGON mår bra av att läsa om.

Nej detta är bara ännu en dåligt skriven bok full av stereotyper, dåliga sexskildringar och personer man blir så irriterad på att man bara vill döda dem.

Bränn bränn bränn.

PS. Undrar om detta borde leda till att mitt nästa bokbål blir Jenna Jamesons biografi.....?