Tack och hej blogg.se

På grund av att jag riskerar någon form av hjärnblödning om jag fortsätter blogga på blogg.se, så följer jag nu ack så många andra (bland annat fantastiska Anna med sin Bokstävlarna) och byter till wordpress. Där har jag ju även min pysselblogg World of Artcraft, och det tilltalar ju min ordningsamma bibliotekarieådra att ha saker på ett och samma ställe.

Jag har flyttat över mina gamla inlägg till den nya bloggen men behåller den här gamla ett tag till. Och det enda skälet till det är att jag inte vill förlora alla fina kommentarer jag har fått på mina inlägg.  Men jag hoppas att ni följer med mig i flytten och fortsätter säga vad ni tycker om det jag skriver.

Så välkomna till nya, och förhoppningsvis förbättrade VECKANS BOKBÅL


Off with their heads!

Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har utvecklat en last. En last som jag ännu inte är fullt beredd att stå för. Men jag inser ju att jag måste komma ut med detta själv innan det kommer från någon annan och jag får stå där i skamvrån och våndas. Så here it goes: Jag har blivit beroende av Philippa Gregory.


Denna osannolika utveckling inleddes några dagar innan mitt stora amerikaäventyr. På semestern ska det softas och då ska det läsas lättläst och substanslöst. Så jag införskaffade mig ”Den andra systern Boleyn” och ”Arvet efter Anne Boleyn”. Och började läsa. Och PANG så var jag fast som en vilt kämpande delfin i ett tonfisknät.


Och nu VET ju jag vad ni kommer att säga. Passion. Ond bråd död. Intriger. Historisk miljö. Jag slänger ju
tantsnuskstenar som är stora som atombomber här i mitt lilla glashus. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

Dessa böcker har ju en hel del som talar emot dem. Förutom att de med viss rätt skulle kunna placeras i tantsnuskfacket så är de ju på alla sätt och vis hejdlöst och skamlöst publikfriande. Att säga att de skulle vara svårlästa är inte bara en mild överdrift. För att inte ta upp det faktum att böckerna med allra största sannolikhet är fullständigt historievidriga.


Men det finns också (säger jag med hjärtat fyllt till brädden av skam) en massa som tilltalar mig. Ingen av karaktärerna är särskilt trevliga. Inte ens huvudpersonerna. Snarare tvärtom. Och folk dör till höger och vänster som flugor. Alltid föranlett av ett politiskt rävspel utan dess like. Dessutom frossas det i beskrivningar av miljöer och vackra kläder och vad kan jag säga? Innanför denna hårda bibliotekarieyta är jag fortfarande bara en kvinna. Och jag lekte också med barbiedockor när jag var liten….


Dessutom bör jag väl tillägga (och märk nu väl att jag slåss med näbbar och klor för att behålla lite trovärdighet och stolthet efter detta erkännande) att Philippa Gregory faktiskt sitter på en doktorstitel i 1700-tals litteratur. Så HELT blåst kan hon ju inte vara. Något jag dock å det starkaste måste ifrågasätta är huruvida man verkligen kan kalla detta en ”historisk roman”. Många av de recensioner jag läst utrycker åsikten att böckerna skulle vara bra i historieutlärningssyfte. Och det tror jag inte håller i längden. Visst, Gregory lade ner 3 år på ”Den andra systern Boleyn” och efterforskade tydligen ganska friskt. Men när hon spekulerar i hur människors känslor och personliga uppsåt leder till historiska händelser så är det ju faktiskt hennes egen fantasi det bygger på.


Efter att ha tagit mig igenom ”Den andra systern Boleyn”, ”Arvet efter Anne Boleyn”, ”Den första hustrun” och ”I drottningens närhet”, har jag nu gett mig i kast med ”Jungfruns älskare”. Den behandlar Elisabeth I:s växande romans med den gifte adelsmannen Robert Dudley, och efter att bara ha läst några kapitel nedslås jag av den väsentligt höjda graden av tantsnusk. Den är helt enkelt inte särskilt underhållande eller spännande utan bara ganska plump.


Så nu återstår bara frågan om jag verkligen ska ge mig i kast med hennes andra böcker. Bland dem har vi till exempel ”Blodshämnd”, som tydligen ska vara någon form av skräckromantik med inslag av incest och sadism. Samt dödsdömd kärlek mellan gift prästdotter och språkbegåvad slav i boken ”Förbjudet”. Något säger mig att dessa båda böcker kanske tar tantsnusket ett steg högre än i böckerna och Henrik VIII:s fruar, och det vet jag inte riktigt om jag klarar av. Om någon möjligtvis har läst dem så kan ni väl tipsa/varna mig.

Och om ni plötsligt en dag skulle se mig smyga runt bland harlequinhyllorna i snabbköpet, vilt kliandes i armvecket och med en skuldmedveten men ändå lysten min, så får ni helt enkelt dra ihop en intervention.


Glaset är faktiskt HALVTOMT!

Min vän Anna har en jättebra bokblogg. Hon är en sån där cool person som har börjat få recensionsexemplar hemskickade till sig från olika förlag. Utan att ens fråga om det. Jag är så avundsjuk att jag kan dö.

Jag borde bli en bättre recensent men jag vet inte hur jag ska gå till väga. Läser jag en bra bok så myser jag för mig själv och ställer den som ett fint pynt i bokhyllan. Är den halvbra eller ointressant men inte dålig så glömmer jag bort den. That´s it. Jag gillar inte att skriva om saker jag tycker är bra. Eller ganska bra.  Jag vill bara klaga. Jag är helt enkelt en sån där jobbig insändarskrivartyp. Och tro mig. Jag HAR skrivit insändare. Om allt från dåligt vägunderhåll och istappsborttagning till björnjakt och hundhatare på tunnelbanan. Jag är skitjobbig. Om jag inte var jag så skulle jag hata mig själv. Så jag kommer med allra största sannolikhet inte att få några recensionsexemplar hemskickade. Men Anna. Om du får någon bok som är så dålig att du VET att det kommer att sluta med att jag sitter och gnisslar tänder av ilska, så får du gärna tipsa mig.... :)

Litteraturens playboy channel

Jag känner att det är dags att jag gör en lite mer generell genresågning nu. Det kommer säkerligen att bespara mig en massa tid. I stället för att behöva sitta framför datorn och hytta med näven i luften för mig själv varenda gång jag gör en sågning så kan jag helt enkelt såga ett helt koncept på en gång.


Så dagens bokbål är:


TANTSNUSK


Boken som i detta fall fick igång mig är Catharina Ingelman-Sundbergs "Brännmärkt". Jag har någon form av Aspergerdrag som gör att jag helt enkelt inte kan lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat läsa den, men i det här fallet var jag tvungen att göra ett undantag när jag kom till sidan 73 och stycket:

"Anne satt tillbakalutad och njöt av musiken medan hon betraktade Mattis säkra handlag med stråken och de små lustiga danssteg som han tog mellan omkvädena. Han har en vacker kropp, tänkte hon, även om den inte är särskilt manlig. Visserligen var han en simpel gycklare, men hon önskade att han skulle komma och sätta sig bredvid henne igen. Hon rodnade inför sina egna tankar."

Där slutade jag läsa. Det var helt enkelt för plågsamt.


I detta fall borde jag redan från början ha anat att det rörde sig om tantsnusk. Texten på baksidan löd ju trots allt: "Brännmärkt - en fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och den dramatiska kampen mellan tyskar och svenskar i det medeltida Stockholm." Med andra ord en bok med lite sådär fint historiskt tema så att tantsnuskarna kan skylla på att de är historieintresserade när de egentligen bara vill ha smygporr. Men eftersom jag inte är särskilt smart så tänkte jag ge den en chans. Och nu sitter jag här och hytter med näven för mig själv igen. (Man kan i och för sig få reda på mycket om en bok bara av att läsa recensionerna på baksidan med lite mer kritiska ögon. I detta fall kom de två positiva kommentarerna från Tranås-Posten och Nerikes Allehanda, medan det lite mer ironiskt syrliga kom från Svenska Dagbladet...)


När det gäller tantsnusk så ser jag det lite som de där porrfilmerna som görs i två versioner. En hardcoreversion och sedan en exakt likadan där de har klippt bort de (för en porrfilm) mer väsentliga bitarna. Man får se huvuden och kroppar röra sig men inget mer. Så då sitter man alltså och kollar på en film med kass musik, dåliga skådisar, värdelös story, pinsam dialog och man får ÄNDÅ inte se något kött.


Om man vill ha romantik, varför köper man då inte bara en helt vanlig roman med romantik i? Och vill man ha sex, varför köper man sig då inte bara ren erotisk litteratur? Varför sitter man och går igenom 178 delar av nån jobbig sörja om trollkarlar och häxbränning bara för att var femtonde sida få läsa nåt taffligt och otillfredsställande försök till sexskildring.


Så i det här fallet uppmanar jag faktiskt folk att ta en liten titt på baksidestexten för att undvika eventuella felköp:

"En fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och maktkampen mellan....." STOPP! TANTSNUSK! "Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till....." NEJ sa jag! TANTSNUSK! "Silje lämnar Trondheim då hennes familj dött i pesten. Ensam vandrar hon utan mål från staden..." NEJ, NEJ och åter NEJ! "Ingelhelm, i Herrens år 814. En liten flicka födds en svinkall vinternatt. Hon växer upp under svåra och brutala förhållanden....." NEEEEEEEEEEJ!!!


I rest my case.

PS. Och om ni någonsin skulle råka få tag på en bok som innehåller orden: "Hans länder värkte efter henne", så släng bort den så fort som möjligt och se till att tvätta händerna (och helst ögonen) noga med svinto innan ni rör någon annat.


Do it! Do it! Do it!

Hade helt missat detta:


KÄNN PULSEN SLÅ av  Berny Pålsson

"Berny Pålsson, författare till en av 2004 års starkaste debuter, Vingklippt ängel, är tillbaka med en självbiografi som tar vid där förra boken slutade."


Yay!


"Ett naket vittnesmål om psykisk sjukdom, missbruk och flykt från det förflutna.

I Känn pulsen slå skildrar Berny Pålsson livet som psykisk sjuk missbrukare.
I sina desperata försök att överleva sjunker hon allt djupare ner i en värld av droger, tabletter, alkohol, självförnedring och sexmissbruk.
Och när minnen från den tidiga barndomen hinner ifatt henne, finner hon där ett mörker svartare än hon kan stå ut med. Så kommer Jonas in i hennes liv.
En man som inte missbrukar, som inte fascineras av demoner och ärrad hud, som ser henne och inte sjukdomen.
Plötsligt har Berny något för henne nytt och ovant- ett liv som är värt att kämpa för. Hon vet också att det kommer att glida henne ur händerna om hon inte klarar av att bli drogfri, och det svåraste av allt: möta sitt förflutna."


Och där har vi det igen:

"En vingklippt ängel försöker lära sig att leva på jorden."

Vad gör HENNE så himla speciell?

Hur många är det som egentligen mår toppen?


BORDE jag verkligen läsa detta?


Särskilt med tanke på att hon just polisanmält sin Vite Riddare Jonas för kvinnofridsbrott och misshandel och jag vet inte allt. Tydligen så fick han henne inte alls att må bra som i boken, utan roade sig kontinuerligt med att sparka skiten ur henne när hon inte gjorde som han ville. Och stoppade i sig alla hennes receptbelagda mediciner. Jo, och så hade han stulit hennes katt också.


Men det kliar verkligen i fingrarna och jag vet inte om jag kommer att kunna låta bli.......


Snälla någon stoppa mig.


Sagan om den döende allvetande skräphögen

Jag väntar lite med att recensera Jenna Jamesons märkligt utdragna försvarstal och ger mig i stället in på den snåriga vägen att håna feel good-litteraturen. Jag har nämligen låtit mig förstå att det helt enkelt inte är ok att tycka att Tisdagarna med Morrie är en skitbok. Men det tycker jag. Och nu ska jag förklara varför.


Dagens bokbål är alltså TISDAGARNA MED MORRIE av Mitch Albom

  

Om boken:

"Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet.
Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."

Alltså den här snubben håller på att dö. I den inte allför trevliga neurologiska sjukdomen ALS. Men inte är han ledsen för det inte. Men han vill inte bara tyna bort och därför bestämmer han sig för att göra döden till sitt sista projekt. Han vill bli en mänsklig handbok. Så himla fint. Den här snubben är så ren och vis att han inte längre är mänsklig. Han blir som någon form av Buddhakarikatyr som man inte kan ta på allvar. Som en längre och inte lika rörlig Yoda.  Han har liksom ett rosa sken runt sig och minst tre glorior, två änglakörer och en fucking jävla trombonparad bakom sig.


Sen är det ju också så att jag har väldigt svårt för böcker och filmer där folk inte pratar som vanliga människor gör. Det är därför jag får krypningar längst ryggraden av jobbiga tv-serier som Felicity och Dawson's Creek där små hemska människor som ska föreställa vara 16-åringar sitter och pratar som om de vore 110 och hade varit med om två världskrig. Nu har ju vår huvudkaraktär Morrie lite mer livserfarenhet än så att komma med, men pratar någon NÅGONSIN såhär i ett vanligt vardagssamtal?:


"Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de ärr upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för."


Eller....


"Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?" säger han.
 Spänningen mellan motsatser?

 "Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet.
Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan."
Det låter som en brottningsmatch, säger jag.

"En brottningsmatch." Han skrattar. "Ja, så kan man beskriva livet."
Och vem vinner? frågar jag.
"Vem som vinner?"
Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder.

"Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid." 


Och lägg på detta en RIKTIGT amerikansk atmosfär där man liksom verkligen hör stråkarna i bakgrunden. Vissa partier blir så kväljande kvalmiga och drypande att det inte finns någon möjlighet överhuvudtaget att ta resten på minsta allvar.


Det här är en tunn liten skruttbok som man läser ut på nån timme och glömmer till och med snabbare än så. Vill ni ha en kort lättläst bok som får er att tänka lite och må lite bättre så prova gamla beprövade Tao Enligt Puh. Den ger garanterat mer behållning.


"Ior surar.

Nasse är ängslig.

Kanin räknar ut saker & ting.

Uggla spelar värdig.

Puh bara ÄR.

Och däri ligger hans nyckel till taoismens hemligheter."


Ior har inte ALS. Nasse är inte sportjournalist. Kanin är inte Yoda och Puh tror inte på fullt allvar att han har nyckeln till lycka. Det DÄR är banne mig filosofi på hög nivå. Utan stråkar och gamla döende gubbar.


Ett viktigt inlägg i den feministiska debatten

STAR av Pamela Anderson


Fråga mig inte varför jag ens kom på tanken att läsa den här boken. Att recensera den är ju ändå lite som att skjuta på en gås som fastnat i torkande betong. Men ibland så blir jag sugen på lite äkta chick-lit och vad kan då vara bättre (eller sämre) än en bok skriven av allas vår favoritbimboblondin Pamela Anderson.


Alltså. Boken handlar om Star Wood Leigh. Egentligen heter hon Esther men alla kallar henne för Star eftersom hon är så jävla kräkfärdigt fantastisk och förtjusande. Nåja. Ung vacker blondin från småstad blir upptäckt på fotbollsmatch och får göra ölreklam vilket snabbt efterföljs av omslag på herrtidningar, roller i tv-serier och förhållanden med bad boys.


Allt är MYCKET väl maskerat. Verkligen. Herrtidningsmogulen traskar runt på sitt mansion iförd pyjamas och morgonrock, och Star får ju såklart en roll i tv-serien "Lifeguards". Varför människan valt att skriva en självbiografi och sedan bara byta ut alla händelsen och karaktärer mot exakt likadana men med mycket fånigare namn kan jag faktiskt inte svara på. Antagligen bara för att inte helt behöva stå för alla taffliga sexskildringar kan man tro.


Star är snäll och söt och rar och blåögd och oskuldsfull in absurdum (förutom när hon har sex med någon av sina bad boys). Detta överöses vi av exempel på. Och naturligtvis tycker alla att detta får henne att vara ÄNNU mer fantastisk och alla älskar henne och gör sitt yttersta för att ta hand om henne på alla sätt och vis. Hon är ju så härligt naiv och spontan. Nu kan jag ju bara tala för mig själv, men tre minuter i samma rum med någon som på frågan om hon vill se luftskeppsfältet svarar "Va, växer luftskepp på fält?" skulle räcka för att få mig att slita huvudet av henne. Eller möjligen gnaga av mina egna händer för att ta mig därifrån. Herregud. Det är väl en viss skillnad mellan att vara rart naiv och fullständigt jävla galopperande debil?


Och mitt i hela den här röran så försöker hon lite trevande få till ett djup som kanske skulle kunna bli någon form av inlägg i debatten om kvinnor som objektifierade vs. självständiga tjejer, men så hopp, är vi tillbaka i tuggummirosa fjortonårsdrömmar igen. Som till exempel vid fotograferingen av Stars första herrtidningsomslag. Hon trivs inte alls. Hon känner sig åsidosatt trots att hon är i centrum. Hon känner sig exploaterad och associerar till två våldtäkter hon som ung blivit utsatt för. Fotograferingen avbryts. Hon får tid att böla lite och samla sig i några minuter och kommer fram till att en man inte ska få henne att skämmas över sig själv. Så snabbt gick det. Ingen terapi här inte. Och missförstå mig inte. Jag är varken för eller emot utvikningar. Men den här bruden framställs som så korkad att man blir mörkrädd och det tror jag inte att NÅGON mår bra av att läsa om.


Nej detta är bara ännu en dåligt skriven bok full av stereotyper, dåliga sexskildringar och personer man blir så irriterad på att man bara vill döda dem.


Bränn bränn bränn.

PS. Undrar om detta borde leda till att mitt nästa bokbål blir Jenna Jamesons biografi.....?


Som långsamt torkande målarfärg.......

Dagens bokbålsbok är DIMMORNAS LEK av Kate Morton.

När jag fick handlingen i den här boken förklarad för mig så trodde jag naturligtvis att den skulle passa mig perfekt. Ni som känner mig vet ju vilken soft spot jag har för melodramatisk dekadens som man VET kommer att leda till någon dumt och förhoppningsvis blodigt. Det är ju till exempel så att jag tycker att "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt är en av de bästa böcker som någonsin skrivits (vid sidan om "Brideshead Revisited"). Den har alla de ingredienser som tilltalar mig och är sådär fint snudd på irriterande utan att vara det. Dessutom är den fantastiskt välskriven. Jag har dock bestämt mig för att inte läsa om den eftersom jag är lite rädd att jag ska upptäcka att den inte är lika bra som jag tyckte för x antal år sedan, men det förtränger jag.

I alla fall så känns detta som en Den Hemliga Historien goes både sämre och dessutom lite tantsnuskig. Här finns allt. Tre vackra dekadenta syskon med en air av mystik runt sig, en ung husa som avundsjukt och nyfiket bevakar deras liv och handlingar och, naturligtvis, en mörk hemlighet rörande ond bråd död. Det är bara det att allt är skittråkigt. Donna Tartts roman smyger sig liksom på en. Man behöver inte hela tiden bli itutad hur intressanta och vackra och coola karaktärerna är för det förstår man ändå. Kate Morton verkar däremot tycka att det är nödvändigt att få sin bok att låta som en Harlequinroman där det hela tiden tjatas om hjältinnans "vackra hjärtformade ansikte" tills man bara vill kräkas på henne. Och lägg till en massa tjat om hur de driver runt och är vågade nog att bada sina bara fötter i godsets fontän och dessutom ha mage att dricka drinkar på blanka förmiddagen. Ojojoj. Living on the edge.


Handlingen är denna:

Ett skandalomsusat självmord på en engelsk herrgård under en stor societetsfest på sommaren 1924 väcker filmaren Ursula Ryans intresse. Hon vill göra film av händelsen och ta reda på vad som ledde fram till den unge, omtalade poeten Robbie Hunters död. Hennes efterforskningar leder till ett vårdhem där en nu 98 år gammal kvinna vid namn Grace Bradley finns. Grace var tjänsteflicka på godset Riverton och är förmodligen den enda nu levande person som var med och kan berätta om hur det var att leva på den tiden och i den miljön.


Grace har under hela sitt liv förträngt vad som hände den där kvällen och har lovat att aldrig avslöja hemligheten, men Ursulas förfrågan väcker de gamla minnena till liv och hon börjar läsa in sin berättelse på band. Parallellt med händelserna i nutid och framväxten av Ursulas film får läsaren Graces (tråkig)  berättelse. Hur hon som 14-åring kom till Riverton och familjen Hartford, hur hon blev alltmer invävd i systrarna Hannah (också tråkig) och Emmelines (om möjligt ÄNNU tråkigare) liv och till sist hennes egen roll i det som skulle bli den stora tragedin.


Jag kan sammanfatta det hela med ett ord: Tråkigt.


För att edga till historien lite så ägnar dig syskonen åt något de kallar "leken" och här skulle man ju kunna tro att det kunde börja bli lite intressant. Man drar ju till exempel gärna paralleller till leken de ägnar sig åt i Den Hemliga Historien. Men nejdå.  Inga mörka hemligheter här. Ingen cool dekadens. Bara en barnlek som antagligen varenda unge ägnat sig åt. Och som är FULLSTÄNDIGT oviktig för berättelsen. Och tråkig.


Det bör även tilläggas att den "chockerande hemligheten" som till slut avslöjas också är tråkig. Boken är uppbyggd för att skapa förväntningar men upplösningen får en snarare att känna sig som om man önskat sig en Ipod men öppnar paketet och hittar en ful mp3-spelare från Claes Ohlsson. Som dessutom bara är på 1 GB.


Hade författaren slängt in några rejäla sexscener så skulle man i alla fall kunna placera in boken i tantsnuskfacket ordentligt, men nu hamnar den inte ens där. Nu hamnar den i stället i mitt bokbål. Tråkig, tråkig och tråkig.


Dessutom är omslaget fult. Och jättetråkigt.


Shame, shame, shame.....

Det blir en ganska stillsam sågning den här gången. Den här boken gör mig inte direkt agiterad. Den får mig inte att vilja klättra på några barrikader. Först tänkte jag inte ens skriva om den alls. Men jag upptäckte att jag vid blotta tanken på den fick liksom som små röda kliande utslag av irritation som inte riktigt ville ge med sig, så det är uppenbarligen något jag bör få ur mig. Jag vill ju inte starta en epidemi. Alltså:


Dagens bokbål är DE SKAMLÖSA av Sisela Lindblom


Det är alltid lika intressant med bokrecensioner. Om denna bok skriver till exempel DN:

"en skamlös satir över det materialistiska, konkurrensinriktade och nervösa nuet som speglar sig i sig själv men aldrig är nöjt med vad det ser."

Som sagt. Mycket intressant. Framför allt därför att det är så tydligt att de redan VET vad det är meningen att boken ska vara en satir över. Vi vanliga dödliga som läser boken helt utan annan information än det som står på bokens omslag har det inte alltid lika lätt.....


"De skamlösa ger en häpnadsväckande realistisk bild av gränslös självupptagenhet i individualismens nutidstecken, kärlekens kommersialisering och sexlivets globalisering."

Ok.....

"Det är en roande och försåtlig attack på alla de drömmar som tecknas i läppglansrosa och som chicklitförfattare, damtidningar och förlag skor sig på."

Jahaaaaa! DÅ fattar jag. Jag trodde att det VAR chicklit men så var det en försåtlig ATTACK på chicklit. Smart. Synd bara att jag inte fattade det när jag läste den. Det är liksom lite grann som med Lisa Magnussons (ska föreställa vara krönikör för Aftonbladets Debatt-sajt...) krönikor. Jag förstår att hon försöker säga något men jag kan för mitt liv inte förstå VAD. Hon är helt enkelt inte kompetent nog att få fram sin mening eller ens en ynka liten röd tråd och det gör mig synnerligen irriterad.


Hela röran utspelar sig på en modetidningsredaktion där Nathalie och Tito slåss om vem som ska bli mest framgångsrik. Titos högsta dröm är att bli gift. Gärna med pojkvännen Erik, men bröllopet i sig är det som egentligen är viktigt. Nathalie ska föreställa ha någon typ av hemlig crush på Tito, samtidigt som hon drömmer om att bli porrfilmsproducent och jobbar på att skriva en artikel om en polsk nätstrippa (och jag misstänker att det är här babblet om "kärlekens kommersialisering" och "sexlivets globalisering" kommer in). Det är vad jag skulle kalla en rätt tråkig och förvirrande chicklitberättelse med en massa personer som varken känns verkliga eller satiriska utan mest bara irriterande, och mitt upp i alltihop nåt konstigt utsvävande om Eriks förvirrade sexualitet och hans ex Amanda som tydligen är författare och vars halvdanna alster vi tvingar läsa stup i kvarten. Helt utan egentlig mening. Och att det sedan ska vara "en häpnadsväckande realistisk bild av gränslös självupptagenhet i individualismens nutidstecken". Har det att göra med att de pratar mycket om handväskor eller? För det gör de väl i alla chicklitböcker nuförtiden. Titta på Batemans upprabblande av produkter i "American Psycho". Där är det inte så svårt att ana att man har att göra med en aningens överspänd förbrukningsjunkie. Men att Tito och Nathalie råkar gilla snygga handväskor eller fina underkläder gör dem väl knappast till störda individer i ett sjukt konsumtionssamhälle? Hoppas jag i alla fall. För annars ligger jag själv ganska illa till.


När det gäller själva skrivstilen så är bokhelvetet FULLSTÄNDIGT osammanhängande. Att skriva en bok med insprängda noveller och liknande kan vara ett mycket effektivt grepp men detta blir bara förvirrande. Och framför allt tråkigt. Ett tag satt jag och kollade om det saknades sidor i boken eller om sidnumreringen verkligen var korrekt. Jag tänker inte dra några citat för ni kan välja vilken chicklitbok som helst så förstår ni vad jag menar. Hon skriver ungefär exakt likadant som till exempel Denise Rudberg, med enda skillnaden att Denise inte utger sina böcker för att vara samhällskritik.


På frågan om vad författaren själv vill säga med boken svarar hon tydligen:

"Att man måste försöka ifrågasätta sig själv och sammanhanget man hör hemma i. Personerna i boken är helt oförmögna till det. Och så är jag väl själv också till viss del, man sitter fast i en form. Men det är bra om man åtminstone försöker."

Och det låter ju djupt och fint men alltså jag är ledsen Sisela. Jag ser ingen kritik, ironi eller sarkasm alls. Ingen smart samhällskritik. Ingen försåtlig attack. Det jag ser är ännu en bok i raden av chicklitböcker. Och tyvärr en sådan som råkar vara mycket mycket sämre än de flesta andra...


Damned if I do and damned if I don’t

Läste just Joe Hills En Hjärtformad Ask. Och eftersom boken, om än inget mästerverk, faktiskt tilltalade mig så ägnar jag inte mer tid och energi åt själva innehållet. Däremot har jag funderat en del över författaren själv. Killen föddes alltså 1971 som Joseph Hillstrom King, son till självaste skräckmogulen Stephen King. Och valde vid släppet av sin första bok pseudonymen Joe Hill. Och det är ju här man börjar fundera lite på hans motiv. Självklart lär det väl vara aningens jobbigt att som ung författare, OCH son till en av världens mest kända skräckförfattare, faktiskt ge sig in på samma genre. Men samtidigt är han väl inte så korkad att han inte tror att folk inte kommer att skriva om honom under hans rätta namn. Han är ju inte precis någon hemlighet. Så om han nu valt en pseudonym för att inte åka snålskjuts på sin pappa även om exakt alla vet vem han är så får han ju en hiskelig massa cudos i vilket fall. Nu framstår han ju liksom som en cool kille som inte vill åka snålskjuts på sin kända farsa även om han naturligtvis gör det ändå eftersom varenda recension självklart nämner att han är Stephen Kings son. Och förstorar det ÄNNU mer eftersom han valt ett annat namn.

Nåja. Nog om detta. Jag har ju lovat att inte beröra välskrivna böcker. Jag kan därfär glädja mina ack så få, och troligen lätt sinnesrubbade läsare, med att jag under den senaste tiden plöjt igenom ett stort antal böcker, varav oroväckande många var av mycket tvivelaktig kvalite. Jag ska genast sätta igång med att recensera några av dem. Återkommer....

PS. Jag tackar även för de tips jag fått och lovar att med brinnande iver kolla upp dem.


Somewhere over the rainbow

Om det inte var för att jag aldrig någonsin mer tänker ha med män att göra så skulle jag söka reda på denna person som en målsökande missil. Jag har ingen aning överhuvudtaget om vem Jay Walker är. Antagligen är han nån lönnfet medelålders it-miljonär, men det spelar ingen roll. Jag vill gifta mig med honom. Jag vill sitta i hans röda soffa i biblioteket och dricka svindyr whisky medan han visar mig sin senast inköpta artefakt  från nån märklig film eller hemlig utgrävning.


Han skulle inte skratta åt mig. Han skulle låta binda in min lånekortssamling i det dyraste läderband han kunde hitta och beströ det med diamanter. Och han skulle inte tycka att min plastfigursamling var löjlig. God damn, han skulle låta bygga ett specialskåp till dem.


http://www.wired.com/techbiz/people/magazine/16-10/ff_walker?currentPage=all


Om man trodde Bamse var präktig..........

Jahaja. Here we go again:

PÅVEN JOHANNA av  Donna Woolfolk Cross    

"En mustig och färgsprakande historisk roman om en kvinna som brann för sin lust att lära, som inte lät sig avskräckas av någonting och som lyckades dupera hela den katolska världen och bli vald till påve i Rom. Den intelligenta och orädda unga Johanna trotsar det medeltida samhället och lär sig läsa och skriva. När hennes bror faller offer under vikingarnas framfart byter hon identitet och klär sig i broderns kläder. Som Johannes Anglicus beger sigJohanna till klostret Fulda, där brodern skulle ha fortsatt sina präststudier. Här förkovrar hon sig framför allt inom läkekonsten. Slutligen beger hon sig till Rom, staden hon länge drömt om. Där får hon tjänst som läkare och når en inflytelserik position som rådgivare i Vatikanen. Hon återser också sin älskade, riddaren Gerold.
Kärlek, rävspel och halsbrytande äventyr författaren kastar ljus över den fascinerande medeltiden på ett mycket underhållande sätt."


Eller:

"Ingelhelm, i Herrens år 814. En liten flicka födds en svinkall vinternatt. Hon växer upp under svåra och brutala förhållanden med en misshandlade pappa och en oförstående värld. Trots alla försök att hindra hennes kunskapstörst växer hon upp och blir en mycket intelligent och orädd kvinna. Med hennes otroliga begåvning som hjälp och utklädd till man tar hon sig hela vägen till de innersta kretsarna i Rom. Där hon snart sitter på den heliga stolen...
Donna Woolfolk Cross ger oss ett gastkramande historiskt kvinnoporträtt, som från början till slut håller en fastnaglad vid boken och med andan i halsgropen. Om innehåller är historiskt korrekt eller ej spelar faktiskt mindre roll, romanen är i vilket fall som helst FÖRTRÄFFLIG och PROVOKATIV. Knappast populär bland kristna fundamentalister och i Vatikanen, men just därför skall den ha stort beröm. Ett extra plus skall också ges till Marianne Öjerskogs översättning."


Ja provokativ var den i alla fall. Men kanske inte på det sätt författaren eftersträvade.


Den här boken gjorde mig bara arg. Johanna är så jävla perfekt att man bara vill bita huvudet av henne. Hon är inte bara smart. Hon kan inte bara allt och lite till. Hon är rättrådig också. Och vis och osjälvisk. Och helt enkelt bara.... bara..... uuuuuuunderbar! Hon är så himla mycket allvetande skräphög att hon till och med använder sårtvätt (för givetvis är hon inte bara bra på stridsföring och teologi, hon är LÄKARE också) långt innan vetenskapen hade kommit fram till att det fanns något som heter bakterier. Hon är någon form av 800-talets Jack of all trades. Frågan är om hon inte var med och skapade ångmaskinen också. Eller startade Apple.


Och nu vet jag ju inte riktigt hur det fungerar men något säger mig att man, för att som kvinna kunna passera som påvekandidat, inte kan vara sådär jättesnygg. Men tydligen lyckas Johanna, medan hon ränner runt i sina påvekläder, få ihop det med den hete riddaren Gerold. Och dessutom bli på smällen efter ett av deras ångande möten.


Och naturligtvis delar jag som vanligt med mig av ett utdrag:


"Det finns hos somliga kvinnor en högt utvecklad härmningsförmåga som gör att de kan memorera och upprepa yttranden av män och sålunda ge intryck av självständigt tänkande. Men denna efterapningskonst bör inte förväxlas med det sanna förnuftet, vilket i grunden är manligt. Ty kvinnan är ju som bekant..." rösten fick en myndig klang, för nu befann han sig på välkänd mark, "... av naturen underlägsen mannen."

"Varför det?" Orden slapp ur henne innan hon ens visste att hon öppnat munnen.

Odo log så att de tunna läpparna särades i ett otäckt grin. Han påminde om räven då den vet att den har haren i sitt våld. "Genom den frågan avslöjas din okunnighet, mitt barn. Ty självaste aposteln Paulus har fastslagit denna sanning, nämligen att kvinnan står under mannen såväl skapelsemässigt som hierarkiskt och moraliskt."

"Skapelsemässigt, hierarkiskt och moraliskt?" upprepade Johanna.

"Ja." Odo talade långsamt och tydligt som till en mindre vetande. "Skapelsemässigt emedan Adam skapades först och Eva sedan. Hierarkiskt emedan Eva skapades för att tjäna Adam som maka och livsledsagarinna. Moraliskt emedan Eva ej kunde motstå Djävulens frestelse utan åt av kunskapens frukt."

Vid borden nickades det instämmande. Biskopen satt med gravallvarlig uppsyn. Den rödhårige riddaren bredvid honom visade inte med en min vad han tänkte.

Odo hånlog försmädligt. Johanna kände en intensiv avsky för den mannen. En stund blev hon stående tyst och gned sig om nästippen.

"Varför", sa hon till sist, "är kvinnan underlägsen skapelsemässigt? Även om hon skapades i andra hand, så danades hon av Adams revben, medan Adam danades av simpelt stoft."

Det hördes flera gillande skrockanden från bakre änden av salen.

"Hierarkiskt...", orden vällde ur henne medan tankarna rusade i förväg och hon resonerade sig fram, "...borde kvinnan ha företräde framför mannen, eftersom Eva skapades i paradiset, men Adam utanför."

Det sorlades på nytt bland åhörarna. Flinet i Odos ansikte bleknade.

Johanna fortsatte, alltför upptagen av tankegången för att inse vad hon höll på med. "Moraliskt borde kvinnan betraktas som överlägsen mannen...", detta var i djärvaste laget, men nu fanns det ingen återvändo, "...för Eva åt av frukten på grund av kunskaps- och bildningstörst, men Adam åt av den enbart därför att hon bad honom."

En förfärad tystnad lägrade sig över salen. Odos bleka läppar kneps ursinnigt samman. Biskopen stirrade på Johanna som om han vägrade tro sin öron.

Hon hade gått för långt.

Somliga tankar är farliga."

Ja och somliga böcker är rent HÄLSOVÅDLIGA.


Sommarens första bokbål

Hoppas ni haft/har en bra boksommar!
Självklart har jag som vanligt vid den här årstiden plöjt mig igenom en ansenlig mängd böcker. Några bra och några mindre lyckade. Jag är naturligtvis överlycklig över de bra böcker jag hittat, de som fått mig att fastna och som gjort mitt liv lite finare och rikare, men upphör aldrig förfasas över skräpet svenska förlag faktiskt väljer att ge ut. Jag skulle naturligtvis kunna hylla de böcker som faktiskt berört mig, men eftersom det är mycket roligare att dissa än att hissa så gör jag inte det. Om någon däremot skulle vilja veta vilken typ av böcker jag tycker om och rekommenderar så är det bara att maila mig på moorika@hotmail.com.

Alltså presenterar jag sommarens första bokbål. 

ANDRA SIDAN ALEX av Unni Drougge

Det här är en bok jag länge planerat att läsa. Den har beskrivits som Unnis stora genombrott och som något av en generationsroman. Jag förväntade mig naturligtvis aningen mer än detta.....

Som intro till boken har författarinnan valt texten till Nirvanas "Smells like teen spirit" och om någon vänlig person kan förklara för mig vad den överhuvudtaget har att göra med boken skulle jag bli väldigt glad. Hela Cobain-Love-historien är smörigt och rörigt invispad och på något sätt ska tydligen självmordet vara det som får bokens "hjältinna" att tippa över kanten. Men det känns bara som en krystad anledning till att få använda en cool låttext på första sidan.


Detta går att läsa på bokens baksida: "Andra sidan Alex är en närgången skildring av ett förhållande i sönderfall och av mediekarusellens destruktiva baksida. En stark roman om passion, sex, våld, skvaller, svek och krossade drömmar." Samt: " Här finns träffsäkra interiörer från tidningsvärlden och musikbranschen, avslöjande porträtt av snobbiga kändisar och drastiska skildringar från partyn och innekrogar."


Boken handlar alltså om Sophie och Alex som har fyra barn tillsammans och driver en framgångsrik tidskrift. Men självklart så döljer den vackra ytan ett destruktivt förhållande fyllt av alkoholism, misstro och våld. För ingen som jobbar inom media kan ju må bra och hålla sig nykter i längre än två dagar i sträck. Det vet vi ju alla. Sophie är ledsen över att de inte längre bor på landet och kelar med kor och hugger ved och föder barn hemma utan bedövning och stickar bohemkoftor tillsammans och Alex är livrädd för att misslyckas med karriären och pimplar därför öl och Jägermeister på Café Tivoli hela kvällarna tillsammans med andra hippa mediatyper med namn som Lottie Lorenzon, Lalle Glanz, Linus Linson och Lasse Larsson, medan han fryntligt sexmobbar sina stackars kvinnliga praktikanter. Att det rör sig om sexmobbing framgår dock inte i boken. Enligt Unni Drougge är det tydligen helt normal redaktionsjargong.


Jag kunde helt enkelt inte välja ett enda stycke att citera utan valde några väl valda lösryckta rader som nog sammanfattar skrivstilen ganska bra:


"Hon riggade om taggen till sin andra nypa"


"Sophie hörde babbel och flatgarv från Peås rum. Där satt det obekymrade frilansfrälset och mådde prima. Drönarkungarna"


"Sådärja, nu kom vi genast ner på nitty gritty, svarade Sophie giftigt men samtidigt gäckande. Nu var hon en foxy bitch."


"Irene var proper och välondulerad." 


"Synd på en så rar ärta. Efter denna åtrådda trubadissa lommade en ranglig Bill Öhrström som en ledsen drake. Han var Lisas omsusade fiancé."


"Josef, sa Sophie och plirade överlägset mot den murrige murveln."

Dessa stycken skulle ju lätt kunna få en att tro att historien utspelar sig i någon sorts söderkåksmiljö på 40-talet (tjeeeeenare, tjeeeenare serru!) eller möjligen i missbrukarkretsar på 70-talet, men boken kom alltså ut första gången 1996. 


Jag är också tvungen att ta med ett textstycke av mer sexuell art eftersom det oftast är då man verkligen förstår hur bra, eller dålig, en författare egentligen är. Håll i er:

"Alex särade på hennes svullna filéer, drog undan det köttiga draperiet och kände på rosen". "Hon var som en Lamborghini Diablo - svårflörtad och hårdväxlad, men sen... Mästerlig, smidig, bäst! Och det var bara han som kunde ta henne i kurvorna."

Jösses.......

Att Sophie dessutom på fullt allvar lallar runt i en vit fotsid fuskpälsponcho med kapuschong är helt enkelt inte ok. Vilket årtionde man än befinner sig i.


Naturligtvis slutar denna bok i ännu ett rungande antiklimax. Den som väntar sig någon form av upplösning kan ju kolla efter den i stjärnorna. Detta har naturligtvis gjort mig mycket motstridig inför tanken på att ge mig på någon av hennes andra böcker. Men om ni är av skiftande uppfattning får ni gärna höra av sig. Vem vet. Jag kanske missar ett bländande mästerverk.


Veckans bokbål

FREJA, Sagan om Valhalla av johanna Hildebrandt

"Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För
en mer förbjuden kärlek har ej funnits.
Freja, Sagan om Valhalla är en andlöst spännande berättelse fylld med lidelse och magi. Johanne Hildebrandt använder sig skickligt av våra fornnordiska myter när hon berättar människorna som blev våra gudar och
gudinnor: Freja, Tor. Oden, Loke och de andra. Följ med tillbaks till bronsåldern, Sverige för 2700 år sedan, till en värld fylld av bortglömda drottningar, legender och hjältinnor."


Jojo, det låter ju bra. I alla fall om man gillar delfiner och healingstenar och sånt. Men den här förklaringen är helt onödig med tanke på att hela boken skulle kunna sammanfattas med ordet "tantsnusk". Använder man meningar som "hans länder värkte efter henne" så förtjänar man helt enkelt inte att få sin bok utgiven. Såvida den inte är utgiven i form av en tunn liten pocket med äcklig airbruschad framsida och enbart säljs i ställ vid
kassan i snabbköpet. Den här boken är till och med värre än den erbarmligt kassa serien "Sagan om Isfolket" eftersom den faktiskt försöker passera som finlitteratur. Hela boken handlar om hur de två huvudpersonerna går runt och suktar efter varandra trots att de egentligen hatar varandra och till slut naturligtvis förenas i något som närmast skulle kunna beskrivas som en våldtäkt. Men det är ju helt ok eftersom hans länder har värkt efter henne i stort sett hela boken så lite hårdhänta tag får hon väl stå ut med.

Jag tänker mig att en person som gillar den här boken ser ut ungefär som följande: Långt hår, gärna hennafärgat. Diskret eller inget smink alls. Stora skjortor och långa vida kjolar. Gärna hemmagjorda smycken med olika stenar som vederbörande köpt på Kristallgrottan i Gamla Stan (naturligtvis i samråde med butiksansvarig som deklarerat att rosenkvarts kommer att medföra ett lyckat kärleksliv och ett rent hjärta). JA, jag har fördomar som fan om den här sortens litteratur det erkänner jag villigt.

Jag tänker inte ens bemöda mig om att lägga in några citat den här gången eftersom det skulle innebära att jag är tvungen att öppna boken igen och det slipper jag helst. Jag läste i nån artikel att någon tyckte att man borde läsa denna bok (och dess uppföljare) i skolorna för att lära sig mer om den fornnordiska mytologin och jag kan säga att bara TANKEN på det är tillräckligt för att bestämma mig för att aldrig skaffa barn som någonsin skulle kunna komma att växa upp till skolålder.

Veckans bokbål

Innan jag börjar: Jag inser att en fråga som vid detta lag antagligen har börjat växa fram i vissa personers hjärnor är varför jag envisas med att läsa den här skiten. Men det är helt enkelt så att jag har extremt svårt att lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat, hur sorgligt dålig den än är. Och den här boken fick jag faktiskt rekommenderad till mig (jag väljer att hålla den stackaren som tyckte boken var bra utanför detta)........



EN DEL AV MITT HJÄRTA av Mathias Björk


Obs, innehåller spoilers!


Egentligen borde jag av den Tomas Ledinsmäktande titeln ha förstått att det här är skit och det faktum att huvudpersonen i stort sett alltid går runt i ljusa jeans och vit skjorta borde ha gjort mig än mer uppmärksam på detta, men jag har aldrig påstått att jag är vidare smart.


Ok, lets go: En del av mitt hjärta handlar om Kristoffer som arbetar som fotomodell i New York. Han känner sig vilsen och har fyllt ensamheten han känner inombords med droger och tillfälliga sexuella förbindelser. En dag dyker hans ungdomskärlek plötsligt upp, en krock med det förflutna som får Kristoffer att fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.


Man skulle kunna se detta som en Per Hagman Light. En diethagman. Grunden är i stort sett den samma. Man som inte längre är purung drabbas plötsligt av någon form av livskris. Han finner sin tillvaro tom och meningslös. De unga flickorna är inte lika roliga att ligga med längre. Han GÖR det förvissa fortfarande men dagen efter drabbas han av ångest inför det omoraliska han just utfört i och med att ligga med en 17-åring. Så han ligger med några till för att döva ångesten.


Den här gången handlar det alltså om den New Yorkboende FANTASTISKT snygge och FANTASTISKT framgångsrike fotomodellen  Kristoffer som efter att han sprungit på sin ungdomskärlek Amira återvänder till Stockholm och tar jobb som engelskalärare på ett gymnasium (ja den totalt outbildade världsmodellen får på mindre än några dagar heltidsjobb som engelskalärare på ett gymnasium, det stämmer).


Kapitel om hans liv i nutid blandas med starletnovelluktande avbrott från hans ungdomsperiod och det är väl meningen att dessa skall vävas samman så att man förstår hur dåligt stackars Kristoffer nu mår när han får veta att Amira ska gifta sig med Lukas, killen han en gång blev dumpad för.


Språket är helt erbarmligt. Och otroligt osammanhängande. I ena sekunden så låter det som ett halvporrigt Mitt Livs Novellinslag och i nästa sekund försöker han låta djup och filosofisk. Det låter som en kille som just gått på skrivarkurs och fått höra att han måste blanda in lite liknelser och avancerade ord för att folk ska tycka att det han skriver är intressant. Och som tagit rådet på allvar utan att på något sätt kunna behärska det. Eller vad sägs om följande:

"Även om han gjorde sitt yttersta för att inte tänka på Amira, lyckades hans undermedvetna  finna den ena associationen efter den andra. Han ville inte utsätta sig för smärtan och självförnedringen att närvara under hennes vigsel, men på samma gång kunde han inte föreställa sig att inte göra det. En självmotsägelse som ledde till en inre debatt i vilken förnuft och rationalitet ställdes mot känsla och passion. En debatt som de sistnämnda gick segrande ur. Han intalade sig att smärtan var ett nödvändigt ont för att slutligen kunna lägga Amira bakom sig en gång för alla."


Eller mitt favvisavsnitt som råkar vara bokens sista stycke. Amida gifter sig alltså med Lukas trots att hon bara några dagar innan gett efter för sin brinnande passion (hallå kan ni säga Harlequin barn?) och hoppat i säng med Kristoffer och följande stycka utspelar sig strax efter att Kristoffer flera år senare just sprungit på Amida (givetvis bärandes på ett litet barn) på NK:

"Den klara höstluften mot hans ansikte hade en vitaliserande verkan. Det tjocka molntäcket som hade täckt östra Svealand som ett tättsittande lock de senaste veckorna hade spruckit upp och solen strålade från en klarblå himmel. Han välkomnade solens ljus på samma sätt som de växter som under vintern ligger i dvala välkomnar vårsolens första strålar. Trädens lövskrudar bildade ett färgsprakande skådespel utan dess like.

Han torkade bort tårarna från ögonvrårna. Trots den känslomässiga stormen som briserade inom honom höll den vackra, om än något vemodiga, höstdagen löfte om en lovande framtid."


Oh my god.....


Veckans bokbål

Veckans bokbål blir en bok som tydligen inte ens kommit ut än men som mer än många andra redan förtjänas att eldas upp:

DESPERATE HOUSEMAN av Nicklas Söderblom

Gymtränare träffar föredettingskådespelerska och kärlek uppstår. Plötsligt slår hon återigen igenom stort i Desperate housewives och tydligen klara inte förhållandet detta. Gymtränaren vill ha pengar och hänger ut deras förhållande i en bok.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article680147.ab

Hela den här grejen luktar så illa att det är helt vämjeligt.
Herregud människa. Ni hade ett dåligt förhållande. Det tog slut. Ta det som en man.

Veckans bokbål

ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman

Egentligen skulle detta bokbål kunna gälla vilken valfri bok eller text som helst av Per Hagman men eftersom "Att komma hem ska vara en schlager" är den av mig senast lästa så är det den jag fokuserar mig på.

Från att ha skrivit böcker om vilsna unga människor som yrar runt i natten och har meningslöst sex, knarkar och i slutet antingen begår självmord eller dör i bilolyckor gick han sedan över till att skriva noveller om hur han är tvungen att använda olivolja för att penetrera unga vackra oförstörda 13-åringar. Och nu har han alltså gett sig in på någon form av självbiografi.

Det här är riktigt riktigt dåligt och det smärtar mig att erkänna att det här nog är första gången jag faktiskt bestämde mig för att inte läsa klart boken. Jag läste lite mer än halva och sedan kände jag bara att jag inte kunde slösa mer tid på att sitta och bli irriterad. Jag läste några stycken högt för Drutten och med tanke på det blodtryck han hann arbeta upp under den korta stunden så torde denna bok kunna vara direkt skadlig för hälsan i större doser.

Det är synd om Per. Han är vilsen. Nattlivet ger honom inte längre samma tjusning. Kvinnorna inte längre samma tillfredsställelse. Det han egentligen borde skriva är väl att han inte längre är lika efterfrågad i krogsvängen och att de unga vackra flickorna i den ålder han vill ha dem i inte längre faller för honom eftersom han börjar bli plufsig och tunnhårig.

Dags för ett citat:

"Titta in i mig så ser du hur det kryper; mitt blod är mousserande rött vin och bubblorna rör på sig nu. En gång i tiden var det Lambrusco Donelli, nu nånting lite dyrare. De startar långsamt. Lätta och stickiga rullar de igång som friska pärlor av absolut vackraste ingenting. Kanske lite immiga av sex, kanske lite blanka av natt. men de kryper. Blir vita. Vita makten. Mousserande vita vinets bubblor drömmer såklart om champagne och de kryper, letar, vill ut. Vill ut.
Det här blodet som jag har måste blödas ut, blöda sig ur mig. Det är vad det handlar om.
Jag vet att när det går hål i mig och syret kommer in, när bubblet börjar krypa, då svider det så skönt och något kommer att hända.
Jag är sländan, jag är fågeln
En fågel sjunger inte för att den har några frågor eller svar, en fågel sjunger för att den har en sång.
Tänk ett fågellivs fåfänga försök till försoning med sig själv.
Jag är ingen fågel men jag älskar att flyga."


Man blir så arg.

Veckans bokbål

Med tanke på mitt yrke borde jag såklart ha en betydligt mer förlåtande inställning till dålig litteratur och tycka att alla har lika mycket rätt att få ge ut sina alster för allmän läsning men det tycker jag inte. Vissa böcker är helt enkelt för dåliga för att få existera och jag tänker nu ta tillfället i akt och varna för några av dessa verk och på så sätt kanske rädda åtminstone några potentiella läsare från traumatiska läsupplevelser.

Alltså:
Veckans bokbål: VINGKLIPPT ÄNGEL av Berny Pålsson

Den här självbiografiska boken handlar om 20-åriga Berny Pålssons kamp mot psykoser och olika former av missbruk. Här pratar vi sönderskurna armar, överdoser, självmordsförsök och psykoser och det är därför viktigt att notera att jag har stor respekt för den här vilsna flickans kamp mot droger och depression men det ger henne ingen rätt att skriva usla böcker. Vissa avsnitt där hon inte svamlar runt och pratar en massa skit är riktigt bra, men tyvärr upptar dessa sansade partier inte en särskilt stor del av den här migränframkallande boken. Resten består av stycken som: "Jag är en ängel. Inte en människa. Min verklighet började när mina vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i."

Men det är inte det som är det värsta med boken. Det värsta är att hon tycker att hon och hennes vänner är så jävla speciella och de enda som sett ljuset. Tyvärr är det ganska många unga "alternativa" människor som trots att de pratar vitt och brett om sin hårda kamp mot depressionens demoner ändå lägger någon form av prestige i att må dåligt. Som att skälet till att de mår dåligt är att de är lite förmer än andra. Lite smartare och lite mer kapabla att genomskåda livet vi lever. Folk i sådana här böcker tjatar alltid om att de är för rena och vackra för att leva i den här världen. Som att de är några jävla änglar som av misstag dunsat ner här mitt i misären och inte är kapabla att hantera all smärta och allt lidande. Som att vi "vanliga" människor är det då. Sorry bruden men det är tyvärr lika för alla. Den där mannen i kostym du såg på bussen förra veckan kanske har en depression som skulle slå din med hästlängder. Man har bara olika sätt att hantera det på.

Och så är det det där med kläderna. Hon yrar om att folk ser på henne och hennes vänner med avund när de trippar runt på stan i tiaror, tyllkjolar, flerfärgat hår och viftandes med trollspön. Hon anser att alla andra är förtryckta medan hon och hennes lilla skara trasiga vänner är rena och vackra och oförställda och att alla inners inne önskar att de kunde vara som dem. Hon och människor som hon är så upprörda över att folk inte tar dem på allvar och försöker göra om dem och inte respekterar dem beroende på deras utseende och kläder. Men själva tycker de att det är helt ok att hacka på folk som går runt i normala kläder och anklaga dem för att vara tråkiga, fantasilösa och alltför anpassade till den tråkiga normala och förtryckta normen. Nej Berny, jag vill inte gå runt och se ut som ett emokid på speed och jag vill definitivt inte ha lösvingar och vifta med trollspön i plast. Och jag är fullt nöjd med att båda halvorna av mitt huvud har samma hårfärg. 

Alltså, jag är ledsen men den här boken lyckades, trots goda intentioner, bara göra mig mycket mycket irriterad och jag skulle inte vilja rekommendera den till någon överhuvudtaget. De enda som skulle kunna uppskatta den är nog människor som är precis som hon själv och eftersom det sista de behöver nog är mer ved på elden så borde vi förbjuda den så fort som möjligt.

 Nästa veckas bokbål: ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman

PS. Ge mig gärna tips och varningar om andra böcker jag absolut inte borde läsa.

RSS 2.0