Veckans bokbål
ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman
Egentligen skulle detta bokbål kunna gälla vilken valfri bok eller text som helst av Per Hagman men eftersom "Att komma hem ska vara en schlager" är den av mig senast lästa så är det den jag fokuserar mig på.
Från att ha skrivit böcker om vilsna unga människor som yrar runt i natten och har meningslöst sex, knarkar och i slutet antingen begår självmord eller dör i bilolyckor gick han sedan över till att skriva noveller om hur han är tvungen att använda olivolja för att penetrera unga vackra oförstörda 13-åringar. Och nu har han alltså gett sig in på någon form av självbiografi.
Det här är riktigt riktigt dåligt och det smärtar mig att erkänna att det här nog är första gången jag faktiskt bestämde mig för att inte läsa klart boken. Jag läste lite mer än halva och sedan kände jag bara att jag inte kunde slösa mer tid på att sitta och bli irriterad. Jag läste några stycken högt för Drutten och med tanke på det blodtryck han hann arbeta upp under den korta stunden så torde denna bok kunna vara direkt skadlig för hälsan i större doser.
Det är synd om Per. Han är vilsen. Nattlivet ger honom inte längre samma tjusning. Kvinnorna inte längre samma tillfredsställelse. Det han egentligen borde skriva är väl att han inte längre är lika efterfrågad i krogsvängen och att de unga vackra flickorna i den ålder han vill ha dem i inte längre faller för honom eftersom han börjar bli plufsig och tunnhårig.
Dags för ett citat:
"Titta in i mig så ser du hur det kryper; mitt blod är mousserande rött vin och bubblorna rör på sig nu. En gång i tiden var det Lambrusco Donelli, nu nånting lite dyrare. De startar långsamt. Lätta och stickiga rullar de igång som friska pärlor av absolut vackraste ingenting. Kanske lite immiga av sex, kanske lite blanka av natt. men de kryper. Blir vita. Vita makten. Mousserande vita vinets bubblor drömmer såklart om champagne och de kryper, letar, vill ut. Vill ut.
Det här blodet som jag har måste blödas ut, blöda sig ur mig. Det är vad det handlar om.
Jag vet att när det går hål i mig och syret kommer in, när bubblet börjar krypa, då svider det så skönt och något kommer att hända.
Jag är sländan, jag är fågeln
En fågel sjunger inte för att den har några frågor eller svar, en fågel sjunger för att den har en sång.
Tänk ett fågellivs fåfänga försök till försoning med sig själv.
Jag är ingen fågel men jag älskar att flyga."
Man blir så arg.
Egentligen skulle detta bokbål kunna gälla vilken valfri bok eller text som helst av Per Hagman men eftersom "Att komma hem ska vara en schlager" är den av mig senast lästa så är det den jag fokuserar mig på.
Från att ha skrivit böcker om vilsna unga människor som yrar runt i natten och har meningslöst sex, knarkar och i slutet antingen begår självmord eller dör i bilolyckor gick han sedan över till att skriva noveller om hur han är tvungen att använda olivolja för att penetrera unga vackra oförstörda 13-åringar. Och nu har han alltså gett sig in på någon form av självbiografi.
Det här är riktigt riktigt dåligt och det smärtar mig att erkänna att det här nog är första gången jag faktiskt bestämde mig för att inte läsa klart boken. Jag läste lite mer än halva och sedan kände jag bara att jag inte kunde slösa mer tid på att sitta och bli irriterad. Jag läste några stycken högt för Drutten och med tanke på det blodtryck han hann arbeta upp under den korta stunden så torde denna bok kunna vara direkt skadlig för hälsan i större doser.
Det är synd om Per. Han är vilsen. Nattlivet ger honom inte längre samma tjusning. Kvinnorna inte längre samma tillfredsställelse. Det han egentligen borde skriva är väl att han inte längre är lika efterfrågad i krogsvängen och att de unga vackra flickorna i den ålder han vill ha dem i inte längre faller för honom eftersom han börjar bli plufsig och tunnhårig.
Dags för ett citat:
"Titta in i mig så ser du hur det kryper; mitt blod är mousserande rött vin och bubblorna rör på sig nu. En gång i tiden var det Lambrusco Donelli, nu nånting lite dyrare. De startar långsamt. Lätta och stickiga rullar de igång som friska pärlor av absolut vackraste ingenting. Kanske lite immiga av sex, kanske lite blanka av natt. men de kryper. Blir vita. Vita makten. Mousserande vita vinets bubblor drömmer såklart om champagne och de kryper, letar, vill ut. Vill ut.
Det här blodet som jag har måste blödas ut, blöda sig ur mig. Det är vad det handlar om.
Jag vet att när det går hål i mig och syret kommer in, när bubblet börjar krypa, då svider det så skönt och något kommer att hända.
Jag är sländan, jag är fågeln
En fågel sjunger inte för att den har några frågor eller svar, en fågel sjunger för att den har en sång.
Tänk ett fågellivs fåfänga försök till försoning med sig själv.
Jag är ingen fågel men jag älskar att flyga."
Man blir så arg.
Veckans bokbål
Med tanke på mitt yrke borde jag såklart ha en betydligt mer förlåtande inställning till dålig litteratur och tycka att alla har lika mycket rätt att få ge ut sina alster för allmän läsning men det tycker jag inte. Vissa böcker är helt enkelt för dåliga för att få existera och jag tänker nu ta tillfället i akt och varna för några av dessa verk och på så sätt kanske rädda åtminstone några potentiella läsare från traumatiska läsupplevelser.
Alltså:
Veckans bokbål: VINGKLIPPT ÄNGEL av Berny Pålsson
Den här självbiografiska boken handlar om 20-åriga Berny Pålssons kamp mot psykoser och olika former av missbruk. Här pratar vi sönderskurna armar, överdoser, självmordsförsök och psykoser och det är därför viktigt att notera att jag har stor respekt för den här vilsna flickans kamp mot droger och depression men det ger henne ingen rätt att skriva usla böcker. Vissa avsnitt där hon inte svamlar runt och pratar en massa skit är riktigt bra, men tyvärr upptar dessa sansade partier inte en särskilt stor del av den här migränframkallande boken. Resten består av stycken som: "Jag är en ängel. Inte en människa. Min verklighet började när mina vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i."
Men det är inte det som är det värsta med boken. Det värsta är att hon tycker att hon och hennes vänner är så jävla speciella och de enda som sett ljuset. Tyvärr är det ganska många unga "alternativa" människor som trots att de pratar vitt och brett om sin hårda kamp mot depressionens demoner ändå lägger någon form av prestige i att må dåligt. Som att skälet till att de mår dåligt är att de är lite förmer än andra. Lite smartare och lite mer kapabla att genomskåda livet vi lever. Folk i sådana här böcker tjatar alltid om att de är för rena och vackra för att leva i den här världen. Som att de är några jävla änglar som av misstag dunsat ner här mitt i misären och inte är kapabla att hantera all smärta och allt lidande. Som att vi "vanliga" människor är det då. Sorry bruden men det är tyvärr lika för alla. Den där mannen i kostym du såg på bussen förra veckan kanske har en depression som skulle slå din med hästlängder. Man har bara olika sätt att hantera det på.
Och så är det det där med kläderna. Hon yrar om att folk ser på henne och hennes vänner med avund när de trippar runt på stan i tiaror, tyllkjolar, flerfärgat hår och viftandes med trollspön. Hon anser att alla andra är förtryckta medan hon och hennes lilla skara trasiga vänner är rena och vackra och oförställda och att alla inners inne önskar att de kunde vara som dem. Hon och människor som hon är så upprörda över att folk inte tar dem på allvar och försöker göra om dem och inte respekterar dem beroende på deras utseende och kläder. Men själva tycker de att det är helt ok att hacka på folk som går runt i normala kläder och anklaga dem för att vara tråkiga, fantasilösa och alltför anpassade till den tråkiga normala och förtryckta normen. Nej Berny, jag vill inte gå runt och se ut som ett emokid på speed och jag vill definitivt inte ha lösvingar och vifta med trollspön i plast. Och jag är fullt nöjd med att båda halvorna av mitt huvud har samma hårfärg.
Alltså, jag är ledsen men den här boken lyckades, trots goda intentioner, bara göra mig mycket mycket irriterad och jag skulle inte vilja rekommendera den till någon överhuvudtaget. De enda som skulle kunna uppskatta den är nog människor som är precis som hon själv och eftersom det sista de behöver nog är mer ved på elden så borde vi förbjuda den så fort som möjligt.
Nästa veckas bokbål: ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman
PS. Ge mig gärna tips och varningar om andra böcker jag absolut inte borde läsa.
Alltså:
Veckans bokbål: VINGKLIPPT ÄNGEL av Berny Pålsson
Den här självbiografiska boken handlar om 20-åriga Berny Pålssons kamp mot psykoser och olika former av missbruk. Här pratar vi sönderskurna armar, överdoser, självmordsförsök och psykoser och det är därför viktigt att notera att jag har stor respekt för den här vilsna flickans kamp mot droger och depression men det ger henne ingen rätt att skriva usla böcker. Vissa avsnitt där hon inte svamlar runt och pratar en massa skit är riktigt bra, men tyvärr upptar dessa sansade partier inte en särskilt stor del av den här migränframkallande boken. Resten består av stycken som: "Jag är en ängel. Inte en människa. Min verklighet började när mina vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i."
Men det är inte det som är det värsta med boken. Det värsta är att hon tycker att hon och hennes vänner är så jävla speciella och de enda som sett ljuset. Tyvärr är det ganska många unga "alternativa" människor som trots att de pratar vitt och brett om sin hårda kamp mot depressionens demoner ändå lägger någon form av prestige i att må dåligt. Som att skälet till att de mår dåligt är att de är lite förmer än andra. Lite smartare och lite mer kapabla att genomskåda livet vi lever. Folk i sådana här böcker tjatar alltid om att de är för rena och vackra för att leva i den här världen. Som att de är några jävla änglar som av misstag dunsat ner här mitt i misären och inte är kapabla att hantera all smärta och allt lidande. Som att vi "vanliga" människor är det då. Sorry bruden men det är tyvärr lika för alla. Den där mannen i kostym du såg på bussen förra veckan kanske har en depression som skulle slå din med hästlängder. Man har bara olika sätt att hantera det på.
Och så är det det där med kläderna. Hon yrar om att folk ser på henne och hennes vänner med avund när de trippar runt på stan i tiaror, tyllkjolar, flerfärgat hår och viftandes med trollspön. Hon anser att alla andra är förtryckta medan hon och hennes lilla skara trasiga vänner är rena och vackra och oförställda och att alla inners inne önskar att de kunde vara som dem. Hon och människor som hon är så upprörda över att folk inte tar dem på allvar och försöker göra om dem och inte respekterar dem beroende på deras utseende och kläder. Men själva tycker de att det är helt ok att hacka på folk som går runt i normala kläder och anklaga dem för att vara tråkiga, fantasilösa och alltför anpassade till den tråkiga normala och förtryckta normen. Nej Berny, jag vill inte gå runt och se ut som ett emokid på speed och jag vill definitivt inte ha lösvingar och vifta med trollspön i plast. Och jag är fullt nöjd med att båda halvorna av mitt huvud har samma hårfärg.
Alltså, jag är ledsen men den här boken lyckades, trots goda intentioner, bara göra mig mycket mycket irriterad och jag skulle inte vilja rekommendera den till någon överhuvudtaget. De enda som skulle kunna uppskatta den är nog människor som är precis som hon själv och eftersom det sista de behöver nog är mer ved på elden så borde vi förbjuda den så fort som möjligt.
Nästa veckas bokbål: ATT KOMMA HEM SKA VARA EN SCHLAGER av Per Hagman
PS. Ge mig gärna tips och varningar om andra böcker jag absolut inte borde läsa.
